Ekot om incest
- sexuella övergrepp mot barn i en serie
Läs även:
nyhetsprogram 1998
av Peter Klevius
En översikt av socialstatens manipulationstekniker och hur dessa hänger samman med könssegregering/psykoanalys/statsfeminism finner du här!
Om en man gör sig
skyldig
till incest med sin
dotter
skall han fördrivas
(från sin släkt)
The Psycho-Social Timeline
(Hammurabi 1792-1750 f Kr)
Sammanfattning
Syftet med uppsatsen är att se om bilden av barns utsatthet för sexuella övergrepp, som den presenteras i en serie nyhetsprogram, överensstämmer med forskning på området. Utgångshypotesen är att programserien godtyckligt använder siffror om sexuella övergrepp mot barn i allmänhet och kopplar samman dessa med sexuella övergrepp utförda av föräldrar. Ideologiska ställningstaganden baserade på bl.a. feministisk epistemologi antas ha präglat informationen.
Frågeställningen är om programseriens beskrivning av sexuella övergrepp mot barn som faller under anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen är samstämmig med motsvarande självrapporteringsstudier. En ytterligare frågeställning gäller huruvida programserien passar in i en ideologiskt färgad kommunikationstrend som okritiskt fokuserar social uppmärksamhet på sexuella övergrepp mot barn utförda av föräldrar.
Som jämförelsematerial har forskningsresultat från självrapporteringsstudier om sexuella övergrepp mot barn sammanställts så att prevalensen far/dotterincest (eller närmast förekommande förövargrupp) samt prevalensen samtliga sexuella övergrepp mot barn, åskådliggjorts. Dessutom har feministiska perspektiv samt möjliga negativa effekter av ensidig fokusering diskuterats.
Med kvalitativ innehållsanalys har utsagor om förekomst av sexuella övergrepp mot barn samt om anmälningsskyldighet enligt Socialtjänstlagen extraherats ur programinslagen och analyserats.
Utmärkande drag var att programserien i förhållande till självrapporteringsstudierna genomgående ger en vilseledande bild av sambandet mellan sexuella övergrepp mot barn och anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen. Självrapporteringsstudierna visar i stället att föräldrar, dvs. den förövargrupp som främst associeras med anmälningsskyldigheten, är minst representerad och av dem, proportionellt, allra minst de biologiska. Det framkom även att anmälningsskyldigheten till sin innebörd borde förtydligas. Programserien passar även in i en ideologisk kommunikationstrend som innebär att social uppmärksamhet ensidigt och okritiskt fokuseras mot föräldraövergrepp.
Innehållsförteckning
1. Inledning
1.1 Bakgrund
1.2 Syfte och frågeställning
2. Teoretisk referensram
2.1 Kriminologiska aspekter
2.2 Anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71
2.3 Ideologiska perspektiv på incest
2.4 Från incest till sexuella övergrepp mot barn
2.5 Från kontroll till kontrollskador
2.6 Följder för barn av ogrundade anklagelser
2.7 Medias ansvar
3 Forskning om sexuella övergrepp mot barn
3.1 Metodologiska problem
3.2 Mörkertal
3.3 Forskningsresultat
3.3.1 Sammanfattning av forskningsläget
4. Metod och datamaterial
4.1 Beskrivning av metod
4.2 Validitet
4.3 Reliabilitet
4.4 Datainsamling
4.5 Exempel på liknande undersökning och metodproblem
5. Analys
5.1 Utdrag ur Ekots programserie med analys och kommentarer
6. Diskussion
6.1 Slutsatser
Källförteckning
Bilagor
Bilaga 1: Sexuellt tvång, utnyttjande mm (baserad på BRÅ:s Tabell 100/1998-05-27).
Bilaga 2: Tabell 100 (BRÅ 1998-05-27)
Bilaga 3: Utdrag ur Brottsbalken
Bakgrund
Nyhetsprogrammet Ekot på Sveriges Radio gjorde under tiden 16-28.2.98, en programserie i 18 avsnitt om sexualbrott mot barn. Ett centralt tema var oron för att alltför få misstankar om sexuella övergrepp upptäcks och anmäls enligt Socialtjänstlagen (SOL) § 71. Som grund anfördes bl.a. att mellan 6000 och 11500 barn årligen utsätts för sexuella övergrepp som t.ex. incest. Uppsatsen handlar om denna programserie. Observera att begreppen incest och sexuella övergrepp i hemmet, beroende på sammanhang, kan avse såväl föräldrar som andra förövare, inklusive barn, i hemmet.
Bl.a. Martens (1989:14) och Sariola (1990:25) har pekat på kvinnorörelsernas kraftfulla engagemang beträffande sexuella övergrepp i hemmet. Inledningsvis vill jag därför belysa några ideologiska aspekter på fenomenet misstänkta sexuella övergrepp inom familjen utgående från feministiska ståndpunkter. Även möjliga, skadliga bieffekter av den snabbt framväxta (över?)medvetenheten om brottet berörs. Därefter följer en genomgång av självrapporteringsstudier om incest och andra sexuella övergrepp på barn. I analysdelen tar jag upp material från programserien och jämför med prevalensstudierna. I diskussionsdelen tolkas resultaten utgående från frågeställning och litteraturgenomgång.
Enligt Sariola är antaganden om förekomst av incest ofta osäkert förankrade i forskningen och prevalens- och incidensuppgifter som lyfts fram används ofta godtyckligt eller möjligen ideologiskt.Enkäter som kartlägger sexuella övergrepp mot barn är dessutom ofta ospecificerade vad gäller förövaren samt var övergreppet inträffat (Sariola, 1990:26). Att koppla samman misstanke om övergrepp i hemmet av föräldrar med forskning om ospecificerade sexuella övergrepp kan då bli vilseledande. Vidare utgår jag från Sariola vad gäller antagandet att fokuseringen på misstänkta sexualbrott, av ideologiska skäl, oproportionellt riktar sig mot föräldrar, framförallt fäder (ibid. 25).
Skjørten varnar, utgående från kvinnomisshandelsproblematik, för att negligera vidden av "oönskade sidoeffekter" (min övers.) då det gäller misshandel i hemmet och sexuella övergrepp (Skjørten, K 1997:12). Enligt Besharow är det angeläget att få ned andelen ogrundade anmälningar baserade på löst tolkade s.k. beteendeindikatorer (Besharow, 1986). Vittnespsykologen Hellblom-Sjögren menar att SOL § 71 genom sin utformning får anmälningarna att hamna i en "informationsrundgång" i myndigheternas alltmer institutionaliserade samrådsgrupper. Detta leder slutligen till att samtliga medlemmar i dessa utgår från att det faktiskt rört sig om incest oavsett sakskäl föreligger eller ej (Hellblom-Sjögren, 1997:327).
Följden av en anmälan enligt SOL § 71 är ofta det kraftfulla interveneringsverktyget tvångsomhändertagande enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Dess urvalskvaliteter, genomförandepraxis, effekter och följdverkningar har gett resultat som ofta varit oförenliga med dess syfte och kan därför kritiseras utgående från forskningsresultat på området (jmf t ex, Bohman 1981, Carlsson 1995, Flinn & England 1995, Klevius 1996 och 1997 i artiklar, Edwardsson 1996 och Vinnerjung 1993 och 1996). Kritik har även framförts i socialberedningens betänkande om barns behov och föräldrars rätt 1986:20 mot den otydliga formuleringen "...annat förhållande i hemmet...". i LVU § 2. Eftersom den inte överensstämmer med FN:s Barnkonvention föreslås den därför strykas (SOU, 1986/20:304). Då barnskydd vanligen innefattar en förebyggande aspekt blir domslut i LVU-mål lätt föremål för den i förhållande till andra mål omvända rättssatsen "hellre fälla än fria" (hellre skydda än eventuellt fara illa) vilket kan ifrågasättas ur rättssäkerhetssynpunkt. Agneta Pleijel, författare som på TV (Guldburen) presenterat ett uppmärksammat fall av misstänkt men inte styrkt incest samt åtföljande oåterkalleliga tvångsomhändertagande, skriver: "Yttranden som då och då förekommer i debatten och som går ut på att vi har för stor 'föräldramakt' är när man ser till lagen och möjligheterna att tillämpa den närmast absurda" (Pleijel, 1991:243).
Hypotes: Ekots serie om incest är otillbörligt ideologiskt färgad och detta kommer till synes i ett partiskt och osakligt framställningssätt som: (A) godtyckligt använder siffror om sexuella övergrepp mot barn i allmänhet och kopplar samman dessa med sexuella övergrepp utförda av föräldrar (B) och därigenom oproportionellt starkt och vilseledande fokuserar på den privata sfären samtidigt som (C) de negativa aspekterna av obefogade anmälningar/samhällsingripanden förblir otillräckligt belysta.
Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att studera om bilden av barns utsatthet för sexuella övergrepp och därmed sammanhängande anmälningsskyldighet i Ekots nyhetsserie överensstämmer med forskning på området samt om den passar in i sammanhanget rådande ideologiska strömningar som representerar en allmän och okritisk kommunikationstrend i medier om barnskydd och som kan stå i motsats till Radiolagens krav på saklighet och opartiskhet.
Frågeställningen är om Ekots beskrivning av sexuella övergrepp som faller under anmälningsskyldigheten enligt Socialtjänstlagen § 71 är samstämmig med resultat från självrapporteringsstudier. Genom att uppdela dessa i sexuella övergrepp generellt och sexuella övergrepp utförda av förälder (eller närmast motsvarande förövarkategori) erhålles ett jämförelsematerial till programseriens uttalanden om "...alla forskningsrapporter som finns..." samt "En klar majoritet av de barn som utsätts för till exempel incest..." (se nedan). En ytterligare frågeställning gäller huruvida programserien passar in i en ideologiskt färgad kommunikationstrend (jmf. Weber nedan) som utmärks av att social uppmärksamhet fokuseras på sexuella övergrepp utförda av föräldrar och att ringa hänsyn tas till negativa bieffekter av denna fokusering..
Kriminologiska aspekter
Garland poängterar i sin översikt av teoretiska ansatser inom kriminologin vikten av multidimensionella och pluralistiska förhållningssätt (Garland, 1990:280).
Lagstiftning är i hög utsträckning influerad av byråkratiska organisationer (Chambliss, 1969:84). Dessa representeras på olika sätt i lagstiftningsarbetet och i den slutliga lagprodukten beroende på hur stark ekonomisk och politisk position de har (Chambliss & Seidman, 1971:473-474). Enligt sociologen Alf Ronnby föreligger dessutom ett sammanhållande och i grunden odemokratiskt egenintresse inom socialstaten (Ronnby, 1981).
Lagstiftning som instrument för nytta, dvs. en del av produktionen i samhället, accentuerades i och med moderniteten (Christie, 1994:182). Minskat ömsesidigt stöd människor emellan har sedan fått till följd att välfärdsstatens moraliska bas undergrävts. Dessa förändringar utgör även en drivkraft bakom det stigande antalet brottsregistreringar (ibid., 53-54). Då det gäller fokuseringen på utvalda brottsformer anför kriminologen Phil Scraton gatuvåld som i början av 80-talet lyftes fram som innerstädernas mest signifikanta, sociala problem samtidigt som t.ex. våld mot kvinnor och rasistiska dåd underrapporterades (Scraton m.fl.., 1987:147). I slutet av 70-talet (USA) och början av 80-talet (Sverige) resulterade dock energiska påtryckningar från bl.a. kvinnorörelsen i att den s.k. incestdebatten tog ordentlig fart och att fokuseringen därigenom kraftfullt kom att riktas mot denna speciella typ av brott (Martens, 1989:13-17).
Anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71
SOL § 71, 1:a stycket, (giltig till och med 31.12.97):
Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.
För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket
I Socialtjänstkommitténs huvudbetänkande till ny socialtjänstlag noteras att då anmälningsuppmaningen till allmänheten kräver kännedom om att ett barn far illa kan felaktig anmälan leda till åtal om förtal vilket, enligt kommittén, är olyckligt ur ett barnskyddsperspektiv. Kommittén förordar därför omformuleringar (1994/139:470-471). Fr o m 1.1.98 har paragrafens första stycke följande ordalydelse:
Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd bör anmäla detta till nämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område. För familjerådgivning gäller i stället vad som sägs i tredje stycket.
I andra stycket i SOL § 71 gäller, i motsats till anmälningsuppmaningen i första stycket, såväl skyldighet att anmäla som att det inte krävs kännedom om att ett barn far illa. Även uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta skall anmälas (SOU 1994/139:470). Av betydelse i sammanhanget är också att SOL § 51 ger utrymme för förtal och missförstånd i anmälan och utredning. Nordström & Thunved sammanfattar från förarbeten: "Det måste dock många gånger vara befogat att också anteckna uppgifter som har subjektiv karaktär..." (Nordström & Thunved, 1991:105). I en kommentar till förslag om utvidgning av anmälningsuppmaningen i SOL § 71 konstaterar den parlamentariska kommittén för översyn av socialtjänstlagen att: "...man med utgångspunkt i barnets bästa måste acceptera en och annan obefogad anmälan hellre än att anmälan inte sker i de fall barn kan fara illa". Kommittén erkänner de ökade riskerna för integritetskränkning som detta innebär men konstaterar samtidigt att socialnämnden i de flesta fall kan avskriva ärendet innan alltför integritetskränkande åtgärder hunnit sättas in (SOU:1994/139:470).
Ett problem med SOL § 71 utgörs av att lagtextens "...något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa..." inte närmare specificeras. Socialstyrelsen har inte heller uttalat sig i frågan. Enligt LVU (Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga), som utgör socialnämndens främsta redskap för tvångsvård av barn som far illa, omfattas, i likhet med SOL § 71 i sin senare utformning enligt ovan, barn och unga som far illa såväl i (miljöfallen) som utanför hemmet (beteendefallen). I vilken utsträckning sexuella övergrepp från kamraters sida omfattas av anmälningsskyldigheten enligt SOL § 71 och huruvida det i såfall skall gälla förövaren eller offret eller bägge är oklart.
 Ideologiska perspektiv på incest
 Många feminister både definierar och förklarar brott mot kvinnor och barn i hemmiljö som utslag av manlig makt (King, 1997:40-42). En övergripande definition på feminism utgår, enligt Humm, från att kvinnor blir orättvist behandlade pga. sitt kön och inkluderar tanken om lika rättigheter för kvinnor men även ideologin om en social transformering i syfte att skapa en värld för kvinnor. Gemensamt för alla feminister är att de delar ett kvinnoperspektiv (Humm, 1989:74-76). En stor del av feministisk epistemologi går ut på att kvinnor och män har olika sätt att ta till sig kunskap. Feminister känner sig, enligt filosofen Simon Blackburn, medvetna om att den maskulina självbilden är en potentiellt förvrängd bild av vad tankar och handlingar egentligen borde vara. Det är dock oklart huruvida individuell kapacitet och träning lika väl som genus kunde förklara hur kunskap förvärvas (Blackburn, 1996:137).
En strängt dikotomisk sexuell identitetsuppbyggnad och därmed sammanhängande sexuella relation mellan barn och förälder av motsatt kön har kritiserats av feministiska forskare som i stället vill tolka alla sexuella relationer mellan föräldrar och barn som våldtäkt (Herman & Hirschman, 1981). Många feminister som i och för sig inte delar den psykoanalytiskt influerade särartsfeministiska hållningen godkänner dock att feminister i strategiskt syfte och operationellt utnyttjar föreställningar om sexualitet och kön (Spivak, 1990).
Den manliga makten, dvs. de patriarkala förtrycksstrukturerna, återfinns enligt många feminister i formerna för släktskapsband. Genusdomäner som institutionaliseras inom ramen för familj, släktskap och samhälle överförs som en upprepad och genusspecifik (gendered) modell från en generation till en annan (Collier & Yanagisako 1987:7, 109).
Enligt Finkelhor var det på 70-talet lätt för de sedan tidigare kända kvinno- och barnskyddsgrupperna att med förenade krafter göra incestproblematiken känd även om man gjorde det från olika utgångspunkter. Där barnskyddsrörelsen närmast såg dysfunktionella familjemönster identifierade kvinnorörelsen barn och kvinnor som svagare och förtryckta parter under patriarkal hegemoni. I linje med detta uppstod i många fall ett offerperspektiv oförenligt med tanken om återförening av familjen (Finkelhor, 1984:3-4).
Som en följd av kvinnorörelsernas motreaktion mot den sexuella liberalismen på 60 och 70-talet uppvisar statistiken för anmälda sexualbrott under åren 1969-1984 formen av ett U där lägsta punkt uppnås 1976. Från att i slutet av 60-talet främst ha gällt brott utanför familjen blir det i stället brotten inom familjen som överväger och som, enligt Martens, som trend verkar vara bestående (Martens, 1988:68-70). Samtidigt har det feministiska perspektivet även lett till att sexuellt våld i bl.a. USA kommit att utgöra den största ökningen av forskning inom sociologi, psykologi och kriminologi (Kelly & Radford, 1987).
Enligt Skjørten har kvinnorörelsens strategiska lobbying fått spela en avgörande roll i kampanjen mot övergrepp i hemmet. Hon noterar även att den stora tilltron till rättsväsendets förmåga dessutom har öppnat vägen för påtryckningsgrupper som vill hävda att just deras speciella intresseområde behandlas styvmoderligt (Skjørten, 1997:1-4). Den feministiska rörelsens starka framtoning i media kring frågor om incest har rönt kritik av andra kvinnliga journalister. Enligt Ingrid Carlqvist på Kvällsposten finns det tyvärr många feministiskt influerade kvinnor på redaktionerna "som tror att alla kvinnor är goda och alla män är onda och alltid ljuger" (Carlqvist, 1998).
Från incest till sexuella övergrepp mot barn
Incest i klassisk bemärkelse förknippas vanligen med släktband, dvs. den uppsättning kulturellt definierade sociala relationer som baseras på gemensam härkomst från tredje person. Sociala släktskapsrelationer kan antingen ses som baserade på biologi (Gellner, 1973:154-162) alternativt tolkas så att det endast är det sociala släktskapet som har betydelse och att incesttabut som sådant därför är av underordnad betydelse pga. dess olika meningsinnehåll i olika kulturer (Needham 1971:24-34). Robin Fox noterar att Sverige då det gäller incest intagit en "avslappnad attityd" (Fox 1994:38). Ett exempel på detta är förslaget till ny sedlighetsförordning 1976 där Alström i ett yttrande anser det som logiskt och rimligt att inte ta hänsyn till biologiskt släktskap utan enbart beroende- eller vårdnadsställning (SOU 1976:9).
Mey och Neff refererar till Gagnon och Simon (1967); Tormes (1968); Meiselman (1978); Justice och Justice (1979); samt Renvoize (1978), då de hävdar att forskare allmänt är överens om att incest numera inkluderar all sorts erotisk aktivitet eller beteende mellan familjemedlemmar (som inte är äktenskapspartners) eller surrogatfamiljemedlemmar dvs. vuxna som delar en primär grupptillhörighet med barnet (Mey & Neff, 1986:44-45). Enligt en vidare definition rör det sig om sexuellt opassande handlingar eller handlingar med sexuella övertoner utförda av en eller flera personer som åtnjuter auktoritet pga. fortlöpande emotionell bindning till barnet (Blume, 1990, p. 4). Brottsbalken kap. 6 § 4 (se bil. 3) beskriver offret som person under 18 år som är avkomling till eller står under gärningsmannens fostran eller vars vård eller tillsyn hos denne grundar sig på ett myndighetsbeslut.
En teoretisk upplösning av kategorin sexuella övergrepp i riktning nedåt mot biologisk far/dotter-incest kunde t.ex. se ut som följer. Observera att varje övre steg innefattar varje nedre steg.
1) sexuella övergrepp
2) mot barn
3) som är närstående
4) i hemmet
5) av en vuxen förövare
6) som är en föräldragestalt
7) som är fader
8) och biologisk fader
Knudsen och Haarberg konstaterar beträffande sexuella övergrepp mot barn att: "Det är ett övergrepp när en vuxen använder - eller utnyttjar - den position som ålder, släktskap eller annan auktoritet ger till att kränka ett barns integritet för att tillfredsställa egna behov (Knudsen och Haarberg, 1985:12-13). Med denna definition (vuxen) inbegrips dock inte barns sexuella övergrepp mot varandra.
Martens refererar till Peters m fl. (1986) då han konstaterar att forskare inte varit överens om huruvida övergrepp från kamraters sida skall inkluderas samt till Finkelhor (1979) och dennes förslag om att gärningsmannen måste vara minst fem år äldre då barnet är 12 år eller yngre och minst tio år äldre då barnet är mellan 13 och 16 år. Vidare hänvisar Martens till Fromuth (1983) som gör tillägget att gärningsmannen måste vara minst 16 år (Martens, 1988:76).
Enligt LVU betraktas en person som barn fram till 18 års ålder (Nordström & Thunved, 1991:153). Brottsbalken, lag (1994:1499) § 4, som trädde i kraft 980701 noterar åldersgränserna 18 och 15 år samt i straffskärpningstillägget offrets "låga ålder". Kriminalstatistiken över sexualbrott följer den juridiska definitionen på barn, nämligen person under 15 år (Martens, 1988:67). Lagrummet återfinns i Brottsbalken kap.6, § 4 (se bil. 3).
Från kontroll till kontrollskador
En bärande tanke i Foucaults historiska analys av sexualiteten är att staten, sedd som maktfaktor, alltmera dominerar inflytandet över denna (Foucault 1981). Staten har också hellre att göra med individer än släktgrupper eftersom de förra är så mycket lättare att kontrollera (Fox, 1993:184). Den svenska lagstiftaren poängterade i början av 80-talet att man skulle "särskilt uppmärksamma de olika former av sexuella övergrepp inom familjen som i dagligt tal går under beteckningen incest samt att man i den straffrättsliga lagstiftningen med eftertryck gör klart att övergrepp inom familjen skall beivras (Prop. 1983-84/105:27-28).
Centralstyrda institutioner för maktutövning har, då det gäller barnskydd, ett givet övertag mot sina potentiella kritiker. Att kritisera åtgärder rubricerade som barnskydd är en otacksammare uppgift än att agera för ytterligare åtgärder trots att syftet i bägge fallen kan vara för "barnets bästa". Ett exempel på detta belyses av att Socialstyrelsen fann sig föranledd att ge ut en rapport "Barnet i rättsprocessen" pga. ett fall där en psykolog, en vuxenpsykiater och en advokat "...som alla ingår i en välkänd krets som principiellt underkänner samhällets skyldighet att ingripa till skydd för barn", medverkade (SOS-rapport 1995/21:50). Att vara motståndare till utnyttjande av barn, noterar Underwager och Wakefield, är ett säkert sätt att framstå som ädel, ren och på "änglarnas" sida (Underwager & Wakefield, 1988:409).
Exempel på hur skadliga överreaktioner kan uppstå inom barnskyddsverksamhet är den s.k. "Cleveland-skandalen" som i korthet handlade om att man på lokalplanet ville ha en aktivare och mera framgångsrik barnskyddsverksamhet speciellt inom området för incest. För det ändamålet anställdes en i frågan engagerad barnläkare som på en incestkurs hade fått lära sig att en viss typ av analreaktion indikerade sexuella övergrepp. Hennes och hennes medhjälpares oro och kraftiga engagemang för barnens bästa ledde till att 121 barn från 57 familjer på kort tid, huvudsakligen under maj-juni 1987, diagnosticerades med analmetoden och befanns ha varit utsatta för sexuella övergrepp. Barnen omhändertogs omedelbart och fäderna polishämtades medan modern blev kvar i hemmet. Endast några få barn blev slutligen föremål för samhällsvård när misstagen, pga. den stora anstormningen, uppdagades. Ett utmärkande drag i skandalen var att högre tjänstemän inte vågade gå emot de lägre pga. att det handlade om att skydda barn (Butler-Sloss, 1987).
Även den statliga utredningsapparat som ligger till grund för lagstiftningsarbetet uppvisar stora brister särskilt då det gäller feministiska frågeställningar. Nästan hälften av materialet i ett urval offentliga utredningar visade sig vid granskning vara "gripet ur luften" vad gäller data, metod och analys. Dessutom var slutsatserna illa underbyggda i 17 av 20 betänkanden (Lemne, 1998).
Den normala tiden för en brottsrubricering att gå från initiativ till allmän policy är i USA 25,6 år medan den för utnyttjande av barn varit fem gånger snabbare (Nelson, 1984). Skjørten benämner detta "överkommunikation" då det gäller brott i hemmiljö (Skjørten, 1997:7). Termen "kontrollskador", dvs. negativa och oöverskådliga biverkningar uppkomna t.ex. pga. striktare rättsliga procedurer, har tidigare kommit till användning då det gällt rättsliga överreaktioner beträffande drogrelaterade brott men kan, enligt Skjørten, möjligen också appliceras på sexuella övergrepp i hemmet (ibid., 1997:12).
Följder för barn av ogrundade anklagelser
"Tänk inte utan anmäl genast!", uppmanar Lagerborg och fortsätter: "Anmälningsskyldigheten bör vara absolut, eftersom den är barnets enda garanterade skydd utanför familjen (DN Debatt 990108). Men hur skydda barn mot deras beskyddare? frågar sig Jopt och hänvisar till mängden exempel på inhuman behandling av barn i utredningar om incest:
 "How to explain that fundamental human rights, as carefully formulated in international treaties like the European Convention of Human Rights or the UN Convention on the Rights of the Child, appear sometimes to be ignored completely by the very individuals for whom the protection of children's psychological integrity and emotional welfare should be a central professional commitment?"(Jopt, 1995:22).
 Underwager och Wakefield rapporterar från klinisk barnpsykiatrisk verksamhet att barn som grundlöst utsatts för myndighetsingripanden efteråt uppvisar stressymptom som de tidigare inte haft samt en minskad tilltro till föräldrarnas förmåga att skydda dem (Underwager & Wakefield, 1988:327-330). Ett annat problem för barnen utgörs av falska incestbeskyllningar i samband med separationer. Av 205 anmälda incestfall i USA var 83 % i samband med skilsmässor. Av dessa var 71 % falska. Underwager & Wakefield refererar även en studie av Dwyer där 77 % av skilsmässorelaterade incestfall visade sig vara påhittade ("hoax cases"). Enligt Benedek och Schetky, citerad i Underwager & Wakefield, får den anklagade föräldern inte längre träffa sitt barn då "systemet träder in". Barnen i sådana fall får ofta inte ens efteråt tillgång till sina fäder och har sålunda åsamkats skada jämfört med förhållandena före anklagelsen. (Underwager & Wakefield, 1988:294-295).
Enligt LVU § 2 skall (tvångs-) vård beslutas om det pga. misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. "Med begreppet 'otillbörligt utnyttjande' avses i första hand att någon av föräldrarna utnyttjar barnet sexuellt (min kursiv.)" (Nordström & Thunved, 1991:156). I praktiken innebär det att socialnämnden kan omhänderta barnet, dvs. flytta det till en plats utanför hemmet och (enligt Vinnerjung) vanligen även utanför barnets släktkrets (Vinnerjung, 1993). Initiativet kommer vanligen via en anmälan.
Riskfaktorer med den fosterhemsvård som vanligen är följden av intervenering enligt LVU är främst låg utbildning, ingen "familj för livet" samt svagt externt stödsystem. Fosterbarn har även i hög utsträckning fått svaga sociala positioner i vuxenlivet Empirin från registerdatastudier ifrågasätter dessutom socialvårdens förmåga att identifiera familjer vars barn antas bli avvikande vuxna (Vinnerjung. 1996:238-239).
Medias ansvar
I Radio- och TV-lagen samt i sändningstillståndet står det bl.a. att Sveriges Radios (SR) sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt och att programverksamheten skall präglas av demokratiska värden. Vidare skall utrymme ges åt en mångfald av olika åsikter och meningsriktningar. Dessutom föreskrivs att SR skall vara självständigt i förhållande till stat och andra maktgrupper och intresseorganisationer.
Martens påpekar att flertalet utsatta barn hade kunnat avvärja övergreppen om de känt till sin rätt att göra det. 90 % av förövarna anser att massmedia skulle ha kunnat påverka deras beteende vid tiden för det första övergreppet och 40 % anser att de helt skulle ha låtit bli (Martens, 1989:168, 174). Dessvärre underordnas medias brottsrapporteringar av andra intressen vilket medför att bilden av brott, förövare och offer i hemmiljö i stället förvrängs och myter förstärks (Skjørten, 1997:2).
Massmedia lever i en slags institutionaliserad symbios med "professionella avlopp" (min översättning av "professional outlets") anser Nelson, citerad av Wakefield & Underwager. Experter ger journalister tillgång till färsk information i utbyte mot publicitet (Wakefield & Underwager, 1988:407). Eftersom "misshandlat barn-syndrom" (battered child syndrome) liksom sexuellt utnyttjande av barn är företeelser som alla kan engagera sig mot och ingen för är risken för ensidighet och till och med hysteri uppenbar. En sexårig flicka mördades av sin mamma och sin mormor för att hon inte skulle få träffa sin incestmisstänkte men friade pappa och farfar. Mor och mormor tog därefter sina egna liv. Elmér påpekar att myndigheterna i stort sett verkade ha agerat enligt bestämmelser och praxis (Elmér, 1998). Trots, eller möjligen pga. detta, slutade ärendet i en tragedi där det missriktade skyddet av barnets bästa kan sammanfattas i moderns och mormoderns avskedsbrev där de säger sig vilja skydda barnet mot ett samhälle styrt av pedofiler. Elmér talar om "den korstågsanda som omger incestbrottet" (ibid.).
Forskning om sexuella övergrepp mot barn
Enligt Martens är det en väletablerad åsikt i den metodologiska debatten inom kriminologin att offerundersökningar om känsloladdade och personligabrottsområden som sexuella övergrepp är mindre tillförlitliga (Martens, 1990:143). Statistisk urvalsmetod och datainsamlingsmetod, liksom även svarsfrekvens/bortfall kan dessutom variera mellan olika undersökningar och därmed ge olika resultat(ibid., 1989:148-149).
Enligt Sariola strävade man dock redan vid decennieskiftet 1970/80, allmänt och aktivt efter att understryka de sexuella övergreppens omfattning. Detta underlättades, enligt Sariola, av att många av undersökningarna på området var dåligt metodologiskt uppbyggda. Genom att fråga om man någonsin råkat ut för sexuella övergrepp sammanblandades incest och övriga sexuella övergrepp med följd att förekomsten av incest framstod som synnerligen hög. Sariola ser här likheter med de undersökningar om misshandel som föregick incestdebatten. Ofta har man använt sig av moraliserande och otydliga begrepp. En del forskare har, enligt Sariola, även inkluderat en personlig vrede gentemot sexuellt utnyttjande. Som orsak till att man dragit sig för att fråga direkt om sexuella övergrepp har ibland nämnts rädslan för att svåra frågar då kan förbli obesvarade. Indirekta frågor kan dock i sin tur leda till oklarheter om vad som egentligen skett. En vanlig formulering om incest och sexuella övergrepp har, enligt Sariola, också varit att det förekommer betydligt oftare än vi hittills trott (Sariola, 1990:26). Även Martens riktar kritik mot den hittills gjorda empiriska forskningen och framhåller bristande stringens i den metodologiska behandlingen (Martens, 1989:11).
Mörkertal
Mörkertalen för viss brottstyp behöver inte nödvändigtvis vara positiva, dvs. gå utöver antalet begångna/rapporterade brott. I dag står det tämligen klart att mörkertalen för resor med barn till Blåkulla i stället var negativa, dvs. det uppdagades fler brott än som begicks. I själva verket var samtliga misstänkta och dömda förövare oskyldiga. Även de som erkände. Ändå kan man säga att det mest utmärkande för tidigare århundradens häxjakt var statsmaktens spridning av uppfattningen om höga mörkertal "genom juridisk vidskepelse" vars underliggande ideologiska syfte bl.a. var att minska den privata, kvinnliga reproduktionskunskapen och trygga tillgången på arbetskraft (Heinsohn & Steiger, 1989).
Enligt du Reés-Nordenstad "vet man nu att sexuella övergrepp är mycket vanligare än man tidigare anat" (du Rées-Nordenstad, 1994:7). Som framgått tidigare hävdar dock flera forskare att så inte är fallet och att i stället motsatta trender kan skönjas. I en retrospektiv studie i USA kartlade Kilpatrick, medelst intervjuer av vuxna kvinnor, den longitudinella utvecklingen av omfattningen av sexuella erfarenheter i barndomen och fann att dessa minskat från 74 % till 46 % mellan födelseåren 1915 och 1964 (Kilpatrick, 1986:221-242).
Enligt Martens anammades föreställningen om att sexualbrotten blivit allt vanligare i Sverige utan kritisk eftertanke i början av 1980-talet trots att tillgänglig statistik gick i motsatt riktning allt sedan 1960-talets mitt (Martens, 1988:67). Sariola påpekar också att det är vanligt att forskningsresultat gällande antalet sexualbrott mot barn i hemmet ofta förstoras genom att incest och sexuella övergrepp i allmänhet sammanblandas med följd att incest framstår som vanligare än det är. Dessutom hänvisar många till stora mörkertal trots att vetenskapliga belägg för detta saknas. Som exempel kan anföras att collegestudien 1979 (Finkelhor) inte skiljde sig nämnvärt från Kinsey-rapporten på 1950-talet. I själva verket ligger "incestsiffrorna" (min övers.) för flickor nu något lägre (Sariola, 1990:26).
En strävan mot höga prevalens- och mörkertal (jmf Sariola ovan) kan anas när endast faktorer som kan tänkas höja mörkertalen betonas. du Rées-Nordenstad nämner (i sitt slutarbete i straffrätt Sexuella övergrepp mot barn inom familjen - handledare prof. Madeleine Leijonhufvud) nära social relation, tabun, offret tar skulden, hot, ofta förskolebarn som inte kan berätta samt ouppmärksamma vuxna som exempel på mörkertalsförhöjande omständigheter (du Rées-Nordenstad, 1994:6). Balanserande, dvs. mörkertalssänkande faktorer (jmf. ovan) saknas helt.
Forskningsresultat
Peter Martens redovisar för en undersökning över anmälda sexualbrott mot 886 barn under 1984. En fjärdedel av brotten hade som misstänkt gärningsman fadern, lika många någon vuxen bekant, en tredjedel obekant vuxen och resten ungdomar (Martens, 1991). Antalet anmälda brott (1997) under rubriken sexuellt tvång eller utnyttjande riktat mot person under 15 år som står i nära relation med offret är, som kan utläsas av bilaga 1 och 2, i förhållande till andra brottsrubriceringar gällande sexuellt tvång, utnyttjande mm, tämligen lågt (BRÅ, 1998/Tabell 100, bilaga 1 och 2).
Dessa siffror antyder proportioner men eftersom undersökningar baserade på anmälningar troligen har ett högre mörkertal än offerintervjuer har jag här koncentrerat mig på de senare. Jag har valt far/dotter-incest eftersom denna form av föräldraövergrepp anses vara vanligare förekommande än far/son, mor/dotter eller mor/son (se t.ex. Finkelhor, 1984:166, Martens, 1989:114, Sariola, 1990:95). Undersökningarna är tyvärr inte standardiserade och i de fall far/dotterincest inte har kunnat separeras, har den närmast specificerade gruppen där denna ingår medtagits. Även gruppen som omfattar samtliga sexuella övergrepp mot barn har medtagits eftersom uppsatsens hypotes ju utgår från att denna huvudgrupp ofta (och i Ekots programserie i synnerhet) sammanblandas med föräldraincest. Med dessa kriterier fann jag nedannämnda svenska och finska undersökningar kompletterade med några ofta refererade amerikanska. En översikt av prevalensstudier över uppskattade sexuella övergrepp, gjord av Underwager och Wakefield, uppvisar ett spektrum som sträcker sig från 6 - 62 % för kvinnor till 3 -30 % för män (Underwager & Wakefield, 1988:261-266). Officiella noteringar i USA visar ganska entydigt att ca 85 % av anmälda fall av sexuella övergrepp gäller flickor. Självrapportering från offer ger ca 2/3 flickor/-kvinnor (Underwager & Wakefield, 1988:266). 1 % av kvinnorna i Kilpatricks självrapporteringsstudie i Georgia och Florida rapporterade incestuösa erfarenheter från sin barndom, de flesta av dem med bröder (Kilpatrick, 1986:221-242).
Då det gäller incest mellan ospecificerad far (dvs. att det inte framgår om det är fråga om biologisk-, styv-, adoptiv- eller fosterfar) och dotter fann Finkelhor att 1,3 % av de svarande flickorna hade dylika erfarenheter (Finkelhor, 1979:113) vilket kan jämföras med Kinsey-rapporten från 50-talet där motsvarande siffra var 0,5 %. 1,5 % av de intervjuade kvinnorna i Kinsey-rapporten hade även haft sexuella kontakter med djur före puberteten och 3,6 % efter densamma (Kinsey m.fl.., 1953:117-118).
Enligt Russel hade 4,5 % av flickorna i San Fransisco-studien blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp av fäder, styvfäder eller fosterfäder. Detta är för övrigt den högsta siffra som framkommit i denna genomgång. Av förövarna, då det gällde sexuella övergrepp, var 15 % främlingar, 42 % ytligt bekanta och 41 % släktingar. Av incestuösa förövare var 17 % styvfäder och endast 2 % biologiska fäder. Sammantaget hade 54 % av kvinnorna i Russels Boston- och San Fransiscostudier varit utsatta för sexuella övergrepp. Av dessa innefattade 38 % någon form av beröring (Russell, 1983). Kritik har riktats av bl.a. Sariola mot Russels metod, t.ex. att upptagningen inte skedde godtagbart slumpmässigt, 50 % bortfall, hög (18 år) åldersgräns (bl a var fem av offren för sexuella övergrepp mot barn gifta med förövaren), samt att man betalade ut deltagarhonorar. Detta sistnämnda förhållande samt uteslutningen av personer som var bortresta eller hade en argsint hund på tomten framför sitt hus kan tänkas ha minskat de mera väletablerade kvinnornas proportionella andel. Liknande kritik riktar Sariola även mot Wyatts (se nedan) resultat (Sariola, 1990:27). Även Finkelhor har kritiserat Russels och Wyatts resultat och i en jämförelse med sitt eget material som korrigerats för samstämmighet låg Russels och Wyatts resultat ändå nästan tre gånger högre (Finkelhor, 1986:27).
I en finsk enkätstudie, utförd 1988 och omfattande 7549 barn i åk 9, visade sig risken (uträknad på basis av självrapporteringen) för att en 15-årig flicka i någon form varit utsatt för sexuella handlingar från sin biologiske fars sida vara 0,2 %, och 0,1 % för en 10-åring. Inkluderas pojkarna faller prevalensen ytterligare.
Styvfäder inkluderade stiger dock siffran markant men ligger för en 15-åring fortfarande under 0,5 %. I 86 % av fallen hade fadern alltid eller oftast varit berusad (Sariola 1990 och 1996).
Far/dotter- och styvfar/dotterincest rapporterade 0,47 % av de svarande flickorna i Sariolas studie. Detta kan jämföras med 17,8 % för sexuella erfarenheter med vuxna som är minst fem år äldre. Incestupplevelser med biologiska fäder rapporterade 0,24 % av flickorna. (Sariola, 1990:69, 87). Endast tre av sammanlagt 16 flickor hade varit under tio år när övergreppen började (ibid., 91).
Intensiv uppmärksamhet och fördömande av incest borde rimligen, om övriga förhållanden är oförändrade, öka anmälningsbenägenheten och sänka brottsbenägenheten. Orimligt utvidgad definition på sexuellt utnyttjande kan, enligt Sariola, förhindra en exakt bedömning av antalet barn som verkligen behöver hjälp. Många fall är, enligt Sariola, också så lindriga att de bäst kan bekämpas genom upplysning (Sariola, 1990:12).
Enligt Kinberg låg incestfrekvensen på 40-talet kring 0,5 per 100.000 invånare/år (Kinberg, 1943). Detta kan jämföras med fem per 100.000 invånare/1997 för antalet anmälda fall av sexuellt tvång, utnyttjande mm. mot person under 15 år av annat kön i nära relation (se bilaga 2).
Rönström fann att 8 % av 444 slumpmässigt utvalda vuxna kvinnor i en svensk brottsofferstudie rapporterade om upplevelser av sexuella övergrepp före 18 års ålder. 1,1 % hade erfarit sexuella övergrepp av en förälder/föräldragestalt (Rönström, 1983). I en uppföljande undersökning 1985 var målgruppen ca 500 kvinnor i åldern 16-24 år och här rapporterade 7 % om sexuella övergrepp under barndomen. Andelen övergrepp av förälder/föräldragestalt var lägre i denna grupp (Martens, 1989:157-162). Könsfördelningen framgår inte men om man utgår från att minst hälften var flickor blir prevalensen < 0,6 % vilket kan jämföras med Sariolas uppgift om 0,47 % för biologisk + styvfaderincest.
I SAM (Tonåringar - sex och samlevnad) 73 -90 -undersökningen, omfattande 2.000 17-åringar, uppger sig 3 % av pojkarna och 7 % av flickorna någon gång ha blivit utsatta för sexuella övergrepp. En fjärdedel av dessa (1,1 %) uppgav att gärningsmannen var en "närstående" dvs. förälder, styvförälder, fosterförälder, syskon eller släkting (Edgardh, 1992). Även denna siffra är i överensstämmelse med Sariolas undersökning (0,9 % utgående från Sariolas uppgift om att 2 % av de sexuella erfarenheterna gällde inom familjen och 3 % med släktingar). Andelen biologiska föräldrar framgår inte i SAM 73-90 liksom inte heller andelen föräldrar sammanlagt. I den finländska undersökningen (liknande SAM 73-90 till metod men mer omfattande och detaljerad) rapporterade 0,55 % av flickorna om incest inom kärnfamiljen. Av förövarna var åtta biologiska fäder (obs. att det biologiska släktskapet ej är säkert fastställt - min anm.), tio styvfäder och tre bröder. Enligt Sariola skulle alltså 1 % av pojkarnas och 2 % av flickornas sexuella erfarenheter ha tillkommit inom familjen. (Sariola, 1990:78).
Utgående från hypotesen att pojkar enligt ovan är mindre utsatta än flickor och att mödrar är mindre frekventa som förövare än män kan nedanstående siffror ses som tilltagna i överkant då det gäller förekomsten av föräldraincest enligt offerstudier.
Sexuella övergrepp i hemmet (fader mot dotter).
Författare Utsatta i % Anmärkning
Kinsey-rapporten 0,5 ospecificerad fader
USA/1953
sexuella övergrepp   totalt 24 %
Finkelhor ospecificerad fader
1,3
USA/1979 sexuella övergrepp   totalt 19 %
hög åldersgräns (19 år )
Russel
0,5
biol. fader
USA/1983
biol.+styvf.+fosterf. 4,5 %
släktingar 12 %
sexuella övergrepp   totalt 38-54 %.
icke slumpurval, honorar,
bortfall; >50%
förälder/föräldragestalt
0,6/1,1
Rönström
sexuella övergrepp totalt   8/7 %
Sverige/1983/85
de flesta förövarna inte   föräldrar
<1
Kilpatrick
sexuella erfarenheter 55 %
USA/1986
biol. fader (0,14 % inom   kärnfam.)
Sariola
0,2
biol. + styvfader 0,47 %
Finland/1988
sex. erf. med >5 år   äldre 18 %
närstående&quot;   inkl. släktingar
Edgardh, Sam 73-90
1,75
Sverige/1990
sexuella övergrepp   totalt 7 %
Källa: Klevius 1999
Resultaten ovan ger sammanfattningsvis vid handen att den lägsta prevalensuppgiften för biologisk far/dotterincest, 0,14 %, gäller den biologiska &quot;kärnfamiljen&quot; (jmf Sariola, 1990:89). Utslaget på bägge könen ger det för biologisk föräldraincest en prevalens på &lt; 0,07 %. Detta kan jämföras med undersökningar som visat att 67 % av kvinnor råkat ut för sexuella övergrepp under sin barndom (Wyatt, 1985:509). Den sammanlagda siffran för incest med någon familjemedlem var i Sariolas studie 0,7 % och då det gällde släktingar utanför familjen 0,8 % (Sariola, 1990:11, 93). Ett i sammanhanget beaktansvärt förhållande är att fosterföräldrar vanligen utgör en del av det system som är avsett att skydda barn då dessa far illa hos sina egna föräldrar. Samtidigt verkar just fosterfäder, tillsammans med styvfäder (jmf Russell nedan och Sariola ovan) utgöra en betydligt större statistisk riskfaktor än biologiska fäder.
Crewdson varnar för &quot;smarta pedofiler&quot;, dvs. män som blivit styvfäder i syfte att komma barn nära (Crewdson, 1988, p. 31). I Russells San Fransisco-studie framgick det att en av sex som hade haft en styvfar som förälder även varit utsatt för sexuella övergrepp av denne (Russell, 1984:21). Förhållandet liknar det Sariola fått fram ovan även om totalprevalensen hos Russell ligger avsevärt högre. Däremot fann Russell till skillnad från Sariola (1990:89-90) att styvfädernas övergrepp var grövre (Russell, 1984:19).
I en tidigare studie över sexuellt utnyttjade barn i Finland rapporterade olika myndigheter om totalt 132 konstaterade och 222 misstänkta fall under åren 1983-84. Av barnen, som var under 16 år, hade 48 utnyttjats av biologiska fäder, 29 av styvfäder, fem av mödrar och fyra av bröder. Förövarna i de övriga 46 fallen var inte familjemedlemmar. Enligt Sariola rapporteras långtifrån alla fall av sexuellt utnyttjande utanför familjen, speciellt då det gäller äldre barn (Sariola, 1985:54).
Sammanfattning av forskningsläget
Sammantaget är det, på basis av studierna ovan, rimligt att anta att sexuella övergrepp av föräldrar utgör en minoritet av samtliga sexuella övergrepp mot barn. Ett annat utmärkande drag är att prevalenssiffrorna inte verkar att nämnvärt ha förändrats sedan 1950-talet. Ingen studie antydde heller annat än att incest utförd av biologisk förälder utgör den i särklass ovanligaste formen av sexuella övergrepp mot barn.
resten av uppsates fortsätter här