Resursbegär – om rätten att vara fattig

(Först publicerad 1992, ISBN 91 7328 841 1. Texten delvis ofullständig pga problem med inscanning – åtgärdas kontinuerligt i mån av tid. Bokens idé går tillbaks till en artikel publicerad 1981 under namnet Resursbegär))


ORD OCH TERMER SOM FÖREKOMMER 1 TEXTEN 1
PRIMITIV OCH CIVILISERAD KONSUMTION 3
PRIMITIV OCH CIVILISERAD KONSUMTION 4
EXISTENSCENTRISM 9
EVOLUTION 10
SOCIAL ENTROPI OCH DEN OFFENTLIGA SEKTORN 11
STABILITET RÖRELSE OCH MEDVETENHET 12
MÄNNISKANS EVOLUTION 13
CIVILISATION 18
KUNSKAP 19
VETENSKAP OCH REFERENSER 22
INDIVID OCH KULTURARV 25
FAMILJ, SLÄKT OCH KÖNSROLLER 28
BEHOV OCH BEGÄR 34
UTVIDGADE RESURSBEGÅR 37
KHO1, SAN OCH BANTU 40


ORD OCH TERMER SOM FÖREKOMMER 1 TEXTEN

Nedannämnda ord behandlas och förklaras aven i texten.
URB ? UTVIDGADE RESURSBEGÄR (Expanded demands for resources)
BEHOV (needs) ? grundläggande (föda, värme m. fl.) ej konstruerade (t.ex. bilism m.fl.)
BEGÄR (demands).
UTVIDGADE BEGÄR ? begär som mer eller mindre tappat kopplingen till behoven. M.a.o. begär som inte neutraliserats vid behovsuppfyllelsen.
RESURS ? ordet används närmast i betydelsen "jordens resurser håller pA att sina" eller "resursslöseri ger upphov till miljöproblem". Det används däremot inte i betydelsen "röstresurser" o.d. Observera även att pengar inte alltid kan korreleras med resurser i här avsedd mening. Tonvikten ligger på individens sociala agerande i resursfrågor och interaktionen med samhällsutformningen i övrigt. Jag har inte bemödat mig om en filosofiskt vattentät inmutning av ordet eftersom en sådan i längden blir mindre användbar och flexibel jämfört med associationsbetydelsen ovan som ju, oavsett den kan förändras, andå bibehåller den koppling mellan termen URB och samhällsutveckling som innebär avsaknad eller närvaro av investering i civilisationsdrivande form.
Det är inte heller nödvändigtvis fråga om skillnaden mellan förnybara eller icke förnybara naturresurser även om denna åtskillnad blir relevant i en förlängning, kopplad till miljöproblematiken. Olika ting betraktas som resurser i olika tider men det individuella begäret efter sin tids resurser har andå sin givna position.
För att tydliggöra ovanstående kan man göra jämförelser med en mera konventionell syn, har representerad av Encyclopedia Britannica:
"Basic human needs were supplied to primitive man by wild vegetation and animal life, by springs and streams, and by the atmosphere and the Sun."
och vidare:
"The primary needs of man are the same today; however, with increased populations and depleted supplies of wild resources, a secondary category of needs has developed. These include those materials of energy sources needed to provide greater quantities of the primary materials from the spaces available for their production (e.g. fertilizers to increase crop yields). In addition to such needs, man also has a wide range of natural?resource "wants". These include the materials, experiences, or space needed to make existence more enjoyable."
samt:
"With the growth of civilization and the concentration of people into cities, natural?resource requirements increased as secondary needs expanded. "
Den primära skillnaden ligger i att "Secondary category of needs" och "a wide range of natural?resource wants" visavi sin uppkomst, i URB?klassifikation betraktas som synonyma. Den för samhällsindelning relevanta ski1jelinjen i URB?resonemanget går mellan ekonomiskt (på det inomsamhälleliga planet) stabila och ekonomiskt dynamiska (investering som skapar socialt oemotståndliga f6rutsättningar för progressivitet) samhällsformer. Som en fö1jd av detta blir det aven menings16st att skilja pA %econdary needs" och "wants" utan i stallet gbr man sammanfatta dem som expanded demands d.v.s. utvidgade begar (varav %econdary needs" naturligtvis i sin f6rlangning ar en f61jd och kan 6versattas med utvidgade behov).
Samhallsstbrningar f6rorsakade av URB har rimligen dykt upp aven i pre?civilisatorisk tid men har inte kunnat ge civilisatorisk dynamik, detta p.g.a. nomadiserande livsstil, avsaknad av domesticerbara vaxter och/eller avsaknad av f6rs6rjningstryck.
1 detta sammanhang vill jag pApeka att fiskhushdllning, iLven om den kanske kunde raknas in i en egen kategori, har ar att hanf6ra till samlar/jagarsamhallena p.g.a. avsaknaden av investering i den form sAdd/sk6rd innebar.
CIVILISATION ? ordet anvands, om ej annat namnts, i betydelsen ordnat stationart samhAlle exempelvis floddalskulturerna i Huang?Ho, Ganges, Euftat/Tigris, Nilen m. fl. Många historiker, t.ex. Ibrt Khaldun, ser världen uppdelad mellan primitiva och civiliserade. För denna framställning vill jag ytterligare inskränka civilisationsbegreppet och införa en mellankategori nämligen det URBinfluerade men inte civiliserade samhället (se texten).

Frågan om vad kultur är har fått många svar vilket naturligtvis indikerar brister i ordets betydelsebindning. Utan anspråk på allmängiltighet vill jag här definiera kultur som den del av omgivningskommunikationen som är allmänt accepterad inom kulturkretsen. Seder, förhållningssätt och attityder som delas av andra kan alltså godtyckligt snävt bestämma kulturkretsen.
Gamla monument och andra kulturartefakter är i egentlig mening inte kultur när de kommunicerande individerna saknas men använda som kommunikationsspeglar/instrument av en senare tids människor inträder de i nya kulturmönster.
Kulturarvet är det som lever kvar av kulturen efter dess rörelser och förändringar i tiden över generationsgränserna.

I



PRIMITIV OCH CIVILISERAD KONSUMTION


Ett samhälle eller en individ som fungerar föredömligt ur resursanvändningssynvinkel är med avseende på begär/behov?funktionen analytiskt intressant endast då anspråkslösheten är omedveten och oöverlagd eftersom egenskapen då är en produkt av den sociala miljön och inte av ett personligt värdeställningstagande (som i och för sig kan vara önsk? och/eller aktningsvärt).

Vår kulturform, den västerländska civilisationen även kallad, är till åtskillnad från de flesta andra kulturförmer dynamisk (varm enligt Lkvi?Strauss' överföring från termodynamiken) till sin natur. Härvidlag spelar det mindre roll om man ser civilisationen som en enhetlig kultur där dynamiken är det förenande eller om man väljer att betrakta den som ett kaos av otaliga mer eller mindre kortlivade kulturförmer. Det väsentliga är att det finns en pådrivande kraft, dynamik, inom systemet. En kraft vars spår tydligt profileras i kontrast mot de statiska, "primitiva" kulturförmerna.
Upphovet till denna dynamik ligger i den "neolitiska revolutionen" d.v.s. övergången från samlar? och jägarliv till jord? och boskapsskötsel. Människan inlemmade begreppet investering i samhället och frigjorde ett "utvidgat resursbegär". Från att ha skaffat mat för dagen började man planera även för morgondagen genom sparsamhet och odling/gödning. För att ha framgång i detta måste man ha begär som gick utöver de omedelbara resursbehoven d.v.s. utvidgade begär. Man måste, trots att man var mätt, koncentrera sig på att säkerställa ytterligare resurser. Dessa människor hade fått utvidgade resursbegär (URB).
Eftersom resursanvändningen även är vår tids ödesfråga och eftersom det utvidgade resursbegäret enligt följande text har varit civilisationsdynamikens egentliga drivfjäder fram till vår tid, så har vi så att säga ett ben i förhistorien och ett i nuet med resursbegäret som sammanbindande länk.


t.ex. Ibrt Khaldun, ser världen uppdelad mellan primitiva och civiliserade. För denna framställning vill jag ytterligare inskränka civilisationsbegreppet och införa en mellankategori nämligen det URBinfluerade men inte civiliserade samhället (se texten).

Frågan om vad kultur är har fått många svar vilket naturligtvis indikerar brister i ordets betydelsebindning. Utan anspråk på allmängiltighet vill jag här definiera kultur som den del av omgivningskommunikationen som är allmänt accepterad inom kulturkretsen. Seder, förhållningssätt och attityder som delas av andra kan alltså godtyckligt snävt bestämma kulturkretsen.
Gamla monument och andra kulturartefakter är i egentlig mening inte kultur när de kommunicerande individerna saknas men använda som kommunikationsspeglar/instrument av en senare tids människor inträder de i nya kulturmönster.
Kulturarvet är det som lever kvar av kulturen efter dess rörelser och förändringar i tiden över generationsgränserna.

I

12

PRIMITIV OCH CIVILISERAD KONSUMTION

Ett samhälle eller en individ som fungerar föredömligt ur resursanvändningssynvinkel är med avseende på begär/behov?funktionen analytiskt intressant endast då anspråkslösheten är omedveten och oöverlagd eftersom egenskapen då är en produkt av den sociala miljön och inte av ett personligt värdeställningstagande (som i och för sig kan vara önsk? och/eller aktningsvärt).

Vår kulturform, den västerländska civilisationen även kallad, är till åtskillnad från de flesta andra kulturförmer dynamisk (varm enligt Lkvi?Strauss' överföring från termodynamiken) till sin natur. Härvidlag spelar det mindre roll om man ser civilisationen som en enhetlig kultur där dynamiken är det förenande eller om man väljer att betrakta den som ett kaos av otaliga mer eller mindre kortlivade kulturförmer. Det väsentliga är att det finns en pådrivande kraft, dynamik, inom systemet. En kraft vars spår tydligt profileras i kontrast mot de statiska, "primitiva" kulturförmerna.
Upphovet till denna dynamik ligger i den "neolitiska revolutionen" d.v.s. övergången från samlar? och jägarliv till jord? och boskapsskötsel. Människan inlemmade begreppet investering i samhället och frigjorde ett "utvidgat resursbegär". Från att ha skaffat mat för dagen började man planera även för morgondagen genom sparsamhet och odling/gödning. För att ha framgång i detta måste man ha begär som gick utöver de omedelbara resursbehoven d.v.s. utvidgade begär. Man måste, trots att man var mätt, koncentrera sig på att säkerställa ytterligare resurser. Dessa människor hade fått utvidgade resursbegär (URB).
Eftersom resursanvändningen även är vår tids ödesfråga och eftersom det utvidgade resursbegäret enligt följande text har varit civilisationsdynamikens egentliga drivfjäder fram till vår tid, så har vi så att säga ett ben i förhistorien och ett i nuet med resursbegäret som sammanbindande länk.

Den sociala störning, se nedan, som gav rum för det utvidgade resursbegäret hålls igång av den civilisationsdynamik den själv givit upphov till. Störningen genererar alltså i sin förlängning dagens resurs? och miljöproblem. Det utvidgade begäret har sitt säte i kulturarvet och inte i individerna och är därför även påverkningsbart via medvetenhet.

Den arabiske historikern Ibn Khaldun skriver på 1300?talet i sin Prolegomena (Introduktion till världshistorien) bl. a. följande:" Ju mer en befolkning ökar, desto mer arbete finns det. Lyxen följer profitens stigande kurva. För att tillgodose dess växande behov uppfinner man nya tekniker, vilkas produkter har ett stort värde. Vinsterna mångdubblas och produktionen växer i motsvarande takt. I början ägnades arbetet åt att tillgodose behov. Nu står det i lyxens och rikedomens tjänst."
Detta citat är av intresse på flera plan. Först och främst för att det är skrivet före det stora europeiska inflytande som tog vid efter medeltiden och därför kan antas representera en "icke?etiropeisk" historiesyn. Dessutom för att det, vad jag kan se, även är ett uppriktigt och ambitiöst försök att ärligt beskriva den värld som omgav Ibii. Khaldun vilket ger det mer än 600?åriga perspektivet goda förutsättningar för historiska jämförelser.
'Uu mer en befolkning ökar, desto mer arbete finns det" skriver Khaldun och ger härmed en tidig analys av det ekonomiska mönster som började i och med den agrikulturella neolitiska revolutionen. I motsats till detta står de "ociviliserade" samlandet/jägarsamhällena som inte ökar sina individuella arbetsprestationer och frågan är om det ens är relevant att i det fallet tala om arbete. I Khalduns "civiliserade" värld utgör ju det större arbetsbehov som jord? och boskapsskötsel innebär jämfört med samlar/jagandet att arbetet blir själva huvudinnehållet i livet. Detta förstärks ytterligare av att "lyxen följer profitens stigande kurva" och därigenom ytterligare ökar arbetsbehovet.
Ibii. Khaldun såg en tydlig gräns mellan civilisation och primitivt

14

"barbari". Denna gräns låg sannolikt nära URB. Att han räknade civilisationen som människans självklara mål och därför hyste ringa respekt för de "ociviliserade" var hans oantastliga värdering, populär än i dag.

De "ociviliserade" finns även inom vår egen kultur. Vi har ju alla likartade grundbehov och alla har inte velat eller kunnat utvidga dem. Häri döljer sig den "minsta gemensam nämnare" som skiljer oss från de "ociviliserade".
En sådan nämnare måste vara allmängiltig för civilisationen. Att domesticera växter och djur och/eller föra ett stationärt liv är inte längre speciellt utmärkande och har knappast allmänna drag. Viljan till konsumtionsökning är däremot av avgörande betydelse för civilisationsdynamiken.
Om man dödar elefanter i syfte att stjäla betar, är det betarna som konsumeras (det åtrådda eller begärda) medan elefantkroppen blir en för elfenbenstjuven ointressant följdverkan av konsumtionen. Totalkonsumtionen är dock en komplett, levande elefant.
För att komma åt drivkraften bakom processen är dock elefantens storlek och/eller etiska värde ointressanta eftersom tjuvens begär uteslutande fokuserats på betarna. Den dödade elefantkroppen innebär alltså ur såväl etisk som praktisk synvinkel en mycket lågtstående konsumtionskvalite jämfört med om betarna hade tagits från en p.g.a. andra orsaker, redan död elefant.
Med termen "utvidgat resursbegär" skall förstås endast den till begäret kopplade resurskonsumtionen. Att låg konsumtionskvalite kan vara förkastlig är odiskutabelt men tillhör inte "utvidgat resursbegär" annat än som en följdverkan därav.
En annan följdverkan är den inre miljöförstöring som har gemensamma rötter med den yttre och som ofta negligeras i debatten eller, vilket är vanligare, felkopplas till andra orsakssammanhang. Den består av social vilsenhet och alienation och speglar i själva verket en sida av resursproblematiken som träffande formulerats av Ibii, Khaldun. "Individerna lider av de mödosamma ansträngningar de


i l

lägger ned att tillfredsställa behoven förorsakade av deras lyxvanor, resultatet av de dåliga egenskaper de har förvärvat under denna process och av den påföljande demoraliseringen."

Människan har inte alltid bott i städer och har förmodligen inte heller alltid sysslat med lyxproduktion och lyxkonsumtion. Inte heller verkar dessa aktiviteter vara korrelerade med hjärnans utvecklingshistoria. I tidsgapet mellan biologiskt modern hjärna (mellan 50?100.000 år sedan) och civilisationernas förhållandevis sena uppträdande (6.000 år sedan) ligger en pockande fråga om tanke och kunskap.
Varför har bushmän och aboriginer (liksom en stor del av individerna i vår egen kulturkrets) varit så ointresserade av uppfinningar? Är deras ointresse av samma art som det som framförallt kvinnorna i vår egen historia uppvisat? Kvinnohistorien är ju något annat än följden av patriarkalt förtryck. Rymmer den kanske en relikt av vårt förhistoriska kulturarv? En skör och tunn länk som blivit allt viktigare för överlevnad i den inskränkta rationalitetens tvångströja. En länk som, tyvärr, i stället för att bli starkare, snarare ser ut att brista när som helst.
Jag tror at detta förhistoriska arv också, om än i mindre skala, funnits representerat bland männen. Subkulturer och nischer inom civilisationen har existerat under hela den historiska tideräkningen. Bönder, fiskare, herdar m.fi. har levt sina pastorala liv i årtusenden under varierande maktstrukturer. I många fall är det själva omöjligheten att realisera URB som tvingat in dem i ett levnadssätt som beträffande resursanvändningen påminner om det preciviliserade. I dag luckras dessa spärrar upp och nischerna blir allt mindre. Kvar står endast munkar, "gröna vågare" samt människor som oreflekterat levt resursminimerade liv.
Under senare hälften av 1900?talet har resursanvändningen och

dess problem rönt stor uppmärksamhet. Vanligen har man då diskuterat resurstillgångarnas knapphet samt milj öförstöringen. För att komma till rätta med knappheten har det främsta verktyget varit

16

intensifierad exploatering (detta begrepp har omfattat det mesta från djupare borrhål och gruvor till ekonomiska, politiska och militära påtryckningsmedel). Först på senare tid har även effektivisering (kvalitetsfaktorer) fått ökad betydelse i såväl produktion som konsumtion.
Då det gäller resursanvändningens slitage på miljön har den främsta strategin varit att rena utsläppen samt, på senare tid, att genom kvalitetsförbättringar göra produkterna mindre miljöpåfrestande.

Vad som kommit i skymundan är människornas konsumtionsbeteende. Det är mest marknadsförare som intresserat sig för den aspekten och då vanligen ur en för vår miljö ofördelaktig vinkel. Ändå är det ju människans konsumtionsprofil som tillsammans med befolkningsstorlek utgör basen för resursanvändningen och som följaktligen utgör de viktigaste påverkningsbara variablerna.
Viljan (begäret) att tillskansa sig mer resurser än man egentligen är i behov av är kanske den viktigaste faktorn i civilisationsdynamiken. Även om vi i den högteknologiska delen av världen föder färre barn än i? u?länderna åstadkommer vår utvidgade resursanvändning per capita ett hot som i mycket ändå liknar överbefolkningen.

Det utvidgade resursbegäret utgör fokuspunkten för denna betraktelse och samtidigt formuleras frågan om varför denna iögonenfallande egenhet hos den civiliserade människan så ofta negligeras eller bortförklaras som "en oundviklig predestination för girighet".

För mellan 6?10.000 år sedan i samband med den senaste interglaciala islossningen började människan i vissa floddalar bedriva intensifierad djur? och växtdomesticering. Bondeyrket uppstod och därmed den civiliserade ekonomin.
Drygt 100.000 år tidigare fanns det en liknande värmebölja och man har frågat sig varför människan inte redan då satte plogen i jorden. Ett klimatologiskt studium av dessa de två senaste inter?

glacialerna visar på stora likheter och ger därför inga ledtrådar. Människan själv var som vi har sett i stort sett färdigutvecklad redan för 120.000 år sedan så inte heller här finns någon uppenbar anledning till den uteblivna neolitiska revolutionen.
En orsak kan ha varit att det helt enkelt inte fanns något behov av jordbruk liknande det under holocen där kanske överbefolkning drev samlar/jägarna att bli bönder. Överbefolkning kan uppstå antingen p.g.a. ökad nativitet eller minskat försörjningsunderlag.
Interglaciala värmeperioder resulterar p.g. a. smältvattnet i avsevärda höjningar av havsvattennivån. En glest, men för samlare/ jägare optimalt befolkad floddal kan, då floden stiger och snabbt breder ut sig över de låglänta deltaområdena, bli trång. Man drar sig följaktligen upp mot bergen och tvingas för att klara sig på mindre ytor utveckla sin domesticering.

Samtliga urcivilisationer har uppstått där för domesticering lämpliga växtslag förefunnits i vilda former. Det är troligt och finns även arkeologiskt dokumenterat att dessa växter redan tidigt i liten skala utnyttjades för att dryga ut samlandet. Så länge det fanns tillräckligt av andra ätbara växter saknades anledning att ge sig in på arbetsdryg sådd/skörd trots att principen förmodligen var känd.
Att investera i växtdomesticering innebär oftast stationär bosättning. Stationär bosättning och spannmålsförråd skapar oundvikligen en helt annan form av samhälle än samlar/jägarsamhället. Detta trots att man förmodligen fortsatt även med samlandet/jagandet/fiskandet. Resultatet blir att man får en ekonomi baserad på investering trots att övergången till en början kan ha skett nästan omärkligt för de inblandade.
Att vara bonde kräver utvidgade resursbegär jämfört med samlar/jägarlivet. Man måste alltid ha mer i förråden än vad som egentligen skulle behövas på kort sikt. Om inte annat så till utsäde.
När samlar/jägarna frekventerade platser där vildvete o.d. växte åt de av deras frön och lärde sig så småningom villkoren för vetets goda tillväxt. Man hjälpte det t.o.m. på traven genom diverse åtgår?

18

I

i

i

I

i
i

i

i

I

der som t. ex. gödning och, till en början kanske omedvetet, förädling. Ungefär samma sak gällde djurdomesticeringen.
När denna process framskridit till den punkt där man medvetet började spara utsäde kom den i konflikt med den etablerade samhällsordningen som, om vi vågar dra en parallell till 1900?talets samlare/jägare i t.ex. Kalahari, visserligen innebar att varje insamlare själv bestämde över hur bytet skulle fördelas men att det samtidigt också förutsattes att allt skulle delas. Utsäde kan naturligtvis inte delas ut som mat och om en samlare/jägare framhärdar i att sitta på utsädet tills det är dags för sådd har han ur samlar/jägarsamhällets synvinkel blivit girig d.v.s. blivit besatt av ett utvidgat resursbegär. Utsädet/födan som han vill spara har tappat den direkta kopplingen till behovet, åtminstone ur ett socialt perspektiv.
Den nya samhällsordningen, baserad på investering i domesticering, krävde alltså viljan/begäret att systematiskt spara i och för sig direkt ätbara produkter.
Att för dagens människa poängtera att resursbegäret inte är någon fixerad, biologisk egenskap som endast med tvång kan hållas tillbaka, kunde ha vara ett argument bland miljörörelserna. Det är förvånande att formeln frihet/minimumtrygghet/resursminimering så lite intresserat framsynta politiker.
En samhällsatmosfär som inte dogmatiserar tillväxt och konsumtion som det för den moderna människan naturliga sättet att leva utan tydligt markerar att detta är en livsstil baserad på sociala störningar långt tillbaka i tiden, skulle förmodligen släppa loss en flod av självsäkerhet hos de individer som velat men inte vågat ändra sin livsföring tidigare samt utgöra ett stöd för dem som hittills känt sig gå i motvind på sina alternativvägar.
I dagens läge är ekonomiskt välstånd knutet till resursförbrukning och samtidigt det mer eller mindre självklara och självrättfärdigande målet för människors verksamhet. Jag vill försöka undvika att komma med pekfingrar om hur framtiden eventuellt skulle kunna se ut men kan inte låta bli att i rättvisans namn dra en lans för att även resursminimering ges en ärlig chans samtidigt som friheten att välja kvarstår.


Det finns ett flertal delikata kulturantropologiska fördomar som fått starka grepp på allmänheten. En sådan gäller föreställningen om människans aggressivitet som en oemotståndlig negativ biologisk kraft som måste få utlopp. Att hävda detta och samtidigt förorda kanaliserad aggressivitet i syfte att förmildra verkningarna av densamma innebär i själva verket att man kulturellt skapar och stimulerar beteendemönster av negativ karaktär. Fysiskt våld mot artfränder är liksom utvidgat resursbegär en inlärd egenskap. Den organiserade form av fysiskt våld mot artfränder som krig innebär verkar inte vara äldre än det utvidgade resursbegäret. Troligen hänger de intimt samman.

20

I

EXISTENSCENTRISM

Den civiliserade människan vandrar tillbaks i sina fotspår, tänder ett ljus och låter strålen upplysa sig ? endast skuggan över framtiden är större.

Ordet existera, från latinets existere ? träda fram, visa sig ? har liksom ordet existens, numera som huvudbetydelse förefintlighet d.v.s. någonting som redan uppkommit/skapats och förefinns i sinnevärlden.
Att finnas till, d.v.s. existensen, utgör vår utsiktsposition då vi betraktar den omgivande verkligheten i tid och rum. Vi är existenscentrerade. Existensen förhindrar gudalikt allseende och leder lätt till självförhärligande betraktelser. Ordet antropocentrism (människocentrering) täcker en del men inte hela innebörden i begreppet existenscentrism.
Existensen står i motsats eller som komplement till det moderna protestantiska gudsbegreppet. Existens och Gud, eller som jag föredrar att uttrycka det, människan och det omedvetna (det onådda) bildar tillsammans %lltet'~ Gud/Det Onådda syns alltså inte i tingen utan i tingens existens via medvetenheten om existenscentrismen.
Att den mänskliga tanken är låst till sitt subjekt d.v.s att någon tänker tanken hänger samman med vår linjärt kumulativa historieuppfattning. Hela historien/tankeskapelsen blir till en jättelik omvänd pyramid där sten läggs till sten medan pyramidens spets proportionellt blir allt smalare samtidigt som den pekar nedåt/bakåt och vi själva står på den översta/senaste och bredaste delen.
Motorn i den kumulativa historieuppfattningen, d.v.s. det som värdebestämmer gångna och nutida samhällsfenomenen, finns i nuet.
Uppfattningen om historien som lineärt kumulativ får som konsekvens behovet av skapelse. Utveckling kräver begynnelse.
Skapelsernyterna kan indelas i två huvudgrupper. Skapelse ur något eller ur intet. I "primitivare" kultursammanhang är det vanligt att föreställa sig någon form av urväsen som vid skapelsen s.a.s. väcks

till liv medan man inom vår egen kulturkrets förfäktat skapelse ur intet med hjälp av en gudom. Denna kan ibland ta sig överraskande uttryck som Lex. i den s.k. 'Sig?Bang" teorin.
Drivkrafterna bakom vetenskap och religion ligger nära varandra och tanken på ett evigt universum där skapelsen endast existerar i människans sinne, är svår att acceptera.

22

EVOLUTION

Förutom existenscentrismen har även ett evolutionärt synsätt påverkat framställningen. Inte så att man blint borde hålla sig till den biologiska evolutionen eller till de evolutionistiska riktningar som tidigare fanns inom den jämförande kulturförskningen utan snarare för att komplettera begreppet rörelse/förändring och entropi.

En allmänt accepterad definition på liv brukar vara: Ett system kapabelt till evolution medelst naturligt urval som resulterar i en viss lägsta nivå av komplexitet. Enligt Encyclopedia Britannica: "A system capable of evolution by natural selection", och vidare: "... the belief that a certain level of complexity cannot be achieved without natural selection." Denna definition får bl.a. som konsekvens att den mera folkliga uppfattningen om vad som är liv blir otydligare.
Man kan undvika termen '1iC och se evolutionen som devolutionens, d.v.s. sönderfallets, motsats. De kvardröjande strukturernas värld i kausalitetens kölvatten. (Jmf. t.ex. M. C. Boerlijsts och P. Hogewegs diskussion om hypercycler i Physica 1991)
Om grundelementet i tillvaron är rörelse utgör händelsernas kausa
litet ett komplex av evolution och devolution. Evolution kan sägas
vara följden av kausalitetens variabler i tiden där komplexiteten i
äldre strukturer förstärks. Denna utveckling står i skenbar konflikt
med termodynarniken vilken teoretiskt leder till s.k. maximal entropi,
d.v.s. energins absoluta likfördelning där tiden/rörelsen till sist
avstannar. Fatalistiskt kunde man säga att evolutionsprodukterna,
biologiska som icke?biologiska, i själv ' a verket bara är tillfälliga
komponenter i kausaliteten på dess väg mot likformighet.
"Det rena varat och intet är identiska" skrev Hegel medan Lex. Buddha på sin dödsbädd för 2500 år sedan uttalade: "Förgängliga är alla sammansatta ting." Enligt Buddha är följaktligen människan i likhet med tingen, själlös.

23

i

i
I

SOCIAL ENTROPI OCH DEN OFFENTLIGA SEKTORN

Växterna för i sitt uppbyggnadsarbete en heroisk kamp mot entropin medan mycket av det civiliserade och urbaniserade entropimotstånd (försök till ordning) som människan åstadkommit kan ifrågasättas. Detta gäller självfallet i första hand vår resurskonsumtion och dess motiv men även på ett socialt plan de ansträngningar som görs för att komma till rätta med de oönskade fenomen man diagnosticerat utgående från ett utopiskt, skrivbordsproducerat ideal. Att svenskar generellt skulle vara lyckligare än andra folk är inte bevisat. Denna typ av massivt entropimotstånd, som dessutom sällan förmår uppvisa resultat som inte neutraliserats av negativa följdeffekter (man kan tvärtom ofta se tecken på entropiökning jmf. kap. Familj, Släkt och Könsroller) innebär en systematisk resursförstöring under rubriken "Den offentliga sektorn" vars berättigande moraliskt försvaras genom dess övriga insatser inom Lex. undervisning och sjukvård. Häri ligger kanske den mest centrala frågeställningen kring välfärdsstatens framtid. Skall individansvaret och familjefunktionerna fortsätta att degenerera och överflyttas/professionaliseras till den offentliga sektorn? Var skall vi sätta gränsen och är människor överhuvudtaget särskilt medvetna om denna smygande process som omgärdas av så många vackra fraser och benämningar. Denna fråga är av helt avgörande betydelse för vår resursförbrukning p.g.a. "den offentliga sektorns" tvåvägsbindning med tillväxtekonomin (skattemedel från produktion och skattetryck från "offentliga sektorn") samt för den etniska och sociala mångfalden på Jorden. Kommer det ens att vara tillåtet att leva resurssnålt i framtiden. Frågan är redan aktuell på många håll. En tysk invandrare i Sverige köpte sig en billig fastighet i glesbygds?Sverige och började idka självhushållning med den följden att han småningom utvisades med motiveringen att han hade för låga inkomster. Underförstått bidrog han inte med tillräckliga skattemedel åt världens dyraste "offentliga sektor".
Den offentliga sektorn försvaras vanligen starkast från vänster men fungerar samtidigt som tillväxtekonomins viktigaste tillskyn?

24

dare. Detta är förmodligen huvudskälet till att medborgarlön parad med sociala ansvarsåtaganden inte är något populärt debattämne. De flesta har ju redan fastnat i systemet.

25

STABILITET RÖRELSE OCH MEDVETENHET

Det inbördes förhållandet mellan evolutionsprodukterna utgör deras "sociala" (kausala) liv. Förhållandet uppstår som en följd av produkternas förmåga till komplexitetsförstärkning. Livets lott är rörelse.
'Är icke stabiliteten förmer än rörelsen" undrade Nathan Söderblom och gav själv svaret att rörelsen sedd ur de gamla grekernas synvinkel i själva verket innebar stabilitet och att deras bild av den evigt upprepade rörelsen "står i motsats till den moderna läran om tillvaron såsom liv och verklig förändring".
Nathan Söderbloms vuxna liv inföll efter Karl Marx' materialistiska historieuppfattning men före Claude Lévi?Strauss' uppdelning av samhällsformer i varma och kalla. För Söderblom framstod det som uppenbart att kampen stod mot materialismen av sekelskifteskaraktär medan Lévi?Strauss, i motsats till Söderblom, accepterade att det även har funnits/fanns stabila/kalla samhällsformer. Nästa länk i denna kedja kunde vara övergivandet av den kulturevolutionära tolkning som ligger i synen på samhällsutvecklingen som predestinerad/självklar för utvidgade resursbegär.
För mig verkar det symptomatiskt och avslöjande att Nathan Söderbloms tankar ur en kristen klangbotten harmonierar så väl med Lex. Karl Heinz Haags marxistiskt färgade tongångar. Som två musiker i samma orkester och samma stycke men med ryggarna mot varandra.

Den levande delen av evolutionsprodukterna, inklusive människan, utmärks framförallt av den eviga (i relativ bemärkelse) arvsinförmationen framburen som tråden i ett halsband och skyddad av pärlorna d.v.s. individernas kollektiva livscykler.
Individen startar sitt liv genom neutralisering av kroppens behov (föda, värme m.m.). Dessa neutraliseringssträvanden avsätter spår i den databank vi kallar hjärnan. Erfarenheterna kan senare ploc?

6

kas fram i olika kombinationer. Vi tänker.
Kalkylerandet med erfarenheter ger förutseende. Erfarenheterna ger oss också våra relationer till omgivningen. Den del av våra omgivningsrelationer som riktar sig till andra individer kallas sociala.
Varje individs sociala relationsnät präglas starkast av vad vi kan kalla dess närmiljö d.v.s. de individer, händelser och intryck som upptar merparten av medvetenheten. I fallet människan (och många andra djurarter) tillk ommer inlärning/tradition.
Kulturarvets, arvsanlagens och närmiljöns påverkan bestämmer vår sociala profil och tvåvägskommunikationen med kulturarvet, d. v.'s. vad vi kommer att ta fasta på i kulturarvet för vår egen livsföring samt hur denna i sin tur (om ock vanligen i liten skala) påverkar kulturarvet.

27

MÄNNISKANS EVOLUTION

Redan under paleocen för 60 milj. år sedan hade vissa primater, bland dem det ännu nulevande spökdjuret, utvecklats. Från släktingar till dessa tror man att antropoiderna som levde i mellersta Afrika och sydöstra Asien för c. 25?38 milj. år sedan, härstammade. Dessa skulle så småningom komma att ge upphov till såväl människor som människoapor.
Släktet Homo presenterar sig för första gången för mer än 2 milj. år sedan genom Homo habilis (den händige). Denna kunde bl.a. bygga hyddor samt göra upp eld. Hjärnstorleken 700?800 cm.3, börjar mera markant skilja henne från aporna och de första tecknen på det s.k. Brocas talcentrum kan skönjas.
Pleistocen, d.v.s. istiden avbruten av interglacialer, sträckte sig från ungefär 2 milj. år sedan fram till holocen vilken inkluderar den nuvarande interglacialen som inleddes för c. 10.000 år sedan vid tiden för de första växt? och djurdomesticeringarna. Föregående stora interglacial inträffade för c. 120.000 år sedan och det har spekulerats om varför djur? och växtdomesticeringen inte tog fart redan då.
I norra Kina på gränsen till Korea fann man 1984 ett nästan komplett skelett av en yngling som dog för cirka 280.000 år sedan. Fyndet var anmärkningsvärt såtillvida att dess stora kraniekapacitet, 1.400 cm3 inte förväntades förekomma bland Homo erectus som levde under mellersta pleistocen och att kraniet är stort även om det klassifieras som Homo sapiens.
Den anatomiskt helt moderna människan har en medelhjärnvolym på cirka 1.400 cm3 och beräknas ha framträtt för mellan 50?100.000 år sedan och därför kan vi alltså konstatera att människans stora hjärnvolyrn med betryggande marginal föregick de första civilisationerna och att hon i kanske 2 milj. år varit kapabel att bygga hyddor och eldstäder samt att tala. Det är mot detta perspektiv vi bör betrakta den kulturella förändring som inträffade så sent som för 6.000?10.000 år sedan och som i dag i ett accelererande tempo omvandlar vårt livsrum och oss själva. Det betyder att den moderna människan, biologiskt exakt lik oss själva och med samma hjärn?

28

volym, under merparten av sin existens levt i mer eller mindre statiska sociala system framsprungna ur hennes egen evolution och avbrutna endast av kontinuerligt eller sporadiskt inträffande ej URBrelaterade ekologiska justeringar. En värld där resursbegär och rymdfarkoster tidigare inte kunde slå rot. En värld där det mesta hade sin givna plats genom traditionens tyngd och ändamålsenlighet. En värld där ord som kreativitet och uppfinningar förmodligen sällan förekom.

Frågan om intelligensens natur och dess koppling till kulturarvet utgör en viktig vattendelare i synen på människan före och efter den s. k. neolitiska revolutionen. Var de förhistoriska samlar/jägarnas stora hjärnor endast bleka embryon till våra dagars kulturellt sofistikerade tankemönster eller är det endast kulturarvets innehåll och inte sofistikationen som förändrats?
Det finns de som tvekar beträffande kopplingen mellan intelligens och biologiska förutsättningar. Man tror att intelligensen kräver biologisk kapacitet men att biologisk kapacitet inte nödvändigtvis är en garant för intelligens. Som ett extremexempel kan tas barn som växt upp praktiskt taget utan kontakter med andra människor och därför stannar på en, till synes, djurisk nivå.
Jag tror mig förstå inställningen men kan inte dela den eftersom min uppfattning är att den intelligens som verkar omkring och i oss i princip är densamma som hos t.ex. Homo erectus. Adaptionens tryck födde den mänskliga hjärnan i ett socialt sammanhang och när den väl blivit genetiskt etablerad kunde den även i fortsättningen fungera enligt de grundprinciper som skapat den. För den civiliserade, och framförallt den moderna människan är det i stället artefaktintelligensen som utvecklats samtidigt som den faktiska, biologiska intelligensen förblivit oförändrad eller t.o.m. kan ha retarderat en aning p.g.a. stor uppblandning och färre biologiska nischer.
Jag tror att man ibland förväxlar intelligenskriterier uppspända mellan hjärna och kultur med tanke. Ett IQ?test är till stor del kultu?

29

rellt kopplat och aktiverar således vissa former av tankemönster hos försökspersonen men lämnar samtidigt större delen av tankeförmågan förbisedd. Detta förhållande kan åskådliggöras medelst spegling genom att, i stället för att lösa, skapa IQ?test.
Kontentan av detta blir att det ensamma barnet ovan inte har tankemönster lämpliga för IQ?test eller social samvaro men att det ändå kan använda en lika stor och avancerad tankekapacitet som andra barn. En invecklad tankeprocess kan likaväl utmynna i en grymtning, som i ett poem eller innovation. Vem kan värdeklassificera dessa intellektuella anspänningar med avseende på intelligens? Genom uppfostran och pedagogik strukturerad intelligens innebär
inte någon högre primärintelligens.
Vad jag vill ha sagt är att det finns en kulturellt oberoende "tankeintelligens" och att det finns en intellektuell skillnad mellan katter, apor och människor även då kropps? och omgivningserfarenheter likställts. En människa kan helt enkelt bolla med erfarenheter på ett för katten omöjligt sätt oavsett hur torftiga liv de bägge levt. Framställd på detta vis verkar saken självklar men diffuseras det oaktat ofta i debatten.
Jag har även svårt att förstå relevansen i teorin om den s.k. "Machiavellska intelligensen" som går ut på att social manipulationsförmåga skulle ha format och drivit fram vår intelligens. För mig verkar det som om framgångsrikt %ociospel" även i dag verkar sakna intelligens och/eller tankekorrelation. Det är mera undantagsvis, i förhållande till andra faktorer, som skickligt intrigerande bär frukt. Man kan alltså lika gärna se minneskapaciteten (i ett ekologiskt sammanhang) som urvalsfaktorn och den sociala interaktionen som dess följd.
En intressant detalj i sammanhanget är att stora hjärnan hos människan såväl som hos andra djur egentligen är den "hals" varpå det s.k. olfactorycentret (luktorganet) är förenat med hjärnstammen. Denna "olfactoryhals" har hos människan fått sin längsta och mest komplexa utformning samtidigt som människan faktiskt har tätare ansamlingar av luktproducerande fettkörtlar än något annat djur. Man kan därför med fog anta att luktorganet spelat en avgörande roll vid utformningen av det sätt varmed vi uppfat?

30

I

i

tar/tänker världen. Man behöver bara fundera på hur starka och överväldigande känslor vissa lukter som man inte känt på länge, kan framkalla. För mig personligen verkar det främst gälla lukter och dofter med positiva associationer från min barndom. I början av mitt arbete framstod det som något av en intuitiv känsla att den under 1900?talet så starka "psykologiska" synen på hjärnan lett oss bort från tänkandets evolutionära självklarheter.
I takt med den moderna "hygienen", som verkar ha som huvudsyfte att dölja kroppsdofter och ersätta dem med artificiella, ökar allergier och immunproblem. Om man utgår från att tänkandet har ett nära samband med lukter och dofter stämmer detta onekligen till eftertanke. Påverkar detta oss även på andra plan?
I sin bok "The Scented Ape" pläderar visserligen Michael Stoddart för att människan, då hon började jaga i flock, skulle ha förlorat stora delar av sin luktkommunikationsförmåga p.g.a. att den då nödvändiga monogamin hotades av sexuella luktinviter från honorna men samtidigt kan man komma med flera alternativa scenarier och invändningar. "Olfactoryhalsens" komplexitet hos människan tyder Lex. på att något med nära anknytning till luktorganet har ' drivit fram vår intelligens. Hundar Lex. som har erkänt gott luktsinne har, även de, mycket kraftigt utvecklade "olfactoryhalsar" och därför kan inte hjärnans utveckling, utom möjligen marginellt, kopplas till eller ifrån enklare grader av luktidentifiering. I själva verket vet vi rätt lite om de mer subtila luktperceptioner som människan omedvetet upptar.

Kopplingen mellan intelligens/intellekt och dess biologiska förankringar kan alltså på flera plan framstå som problematisk. Detta gäller bl.a. sammanhanget mellan sinnesintryck och abstraktion. I en anmärkning angående rationell rekonstruktion gör Jurgen Habermas åtskillnad mellan vad han benämner sensorisk erfarenhet (observation) och kommunikativ erfarenhet (förståelse). Mot detta kan man polemisera om man ser tankeprocessen som bestående av delar i minnesmönster och erfarenheter som måste bear?

31

betas/förstås för att överhuvudtaget vara meningsfulla.

ser en sten = synintryck som förstås av betraktaren
jag ser en sten ? yttrande som förstås av annan person

Jag förmodar att Habermas ser det senare exemplet som kommunikation p.g.a. syftningen (via språket) till den ursprungliga stenbetraktarens synintryck av stenen och vill då hävda att denna "utsträckning" av betydelsen i yttrandet inte kan bevisas vara av annan karaktär än den tanke/förståelseprocess som ligger bakom det första exemplet. Denna förståelse av stenen skiljer sig ju inte från förståelsen av en abstrakt symbol som Lex. en bokstav eller ett ord, skrivet eller uttalat. Yttrandet "jag ser en sten" är likaså ett direkt sinnesintryck som i likhet med stenen som objekt saknar all mening om det inte förstås. Här kan man då invända att ordet sten i motsats till företeelsen sten kan överföra betydelser (symbolisk konstruktion enligt Habermas). Ändå vill jag envisas med att även detta är skenbart och en följd av vårt sätt att uppfatta språket och Poppers tredje värld (se nedan). En sten kan uppfattas som allt från trycksvärtan i ett ord till en avancerad symbolisk konstruktion. Det handlar då inte om skillnad mellan observation och förståelse utan endast olika, från varandra oavgränsade nivåer av förståelse. Inte heller uppdelningen "ren iakttagelse" och "reflekterande iakttagelse" har någon annan än rent komparativ betydelse eftersom någon avgränsning (annan än den rent komparativa) inte på ett meningsfullt sätt låter sig göras. Har det då inte betydelse att kommunikationen sker mellan två medvetna, tänkande varelser? Förvisso står det Habermas och andra fritt att upphöja kommunikation mellan individer till en annan grupp än den kommunikation stenbetraktaren har med sig själv och sitt kulturarv via spegliqg i stenen men detta är i så fall endast ett etnocentristiskt ställningstagande utan relevans för distinktionen observation/förståelse.
För mig är det därför ingen grundläggande skillnad i symbolkombinationen i den sensoriska upplevelsen av en sten eller av Habermas text. Det betyder naturligtvis inte att jag på något sätt i och med det skulle ge uttryck för någon form av värdering av Haber?

32

mas eller stenen. Vad det däremot innebär är att jag vill ifrågasätta uppdelningen observation/förståelse och därmed även uppdelningen primitivt/civilisatoriskt tänkande. I rättvisans namn skall sägas att Habermas exemplifiering utgår från en helt annan tankekedja med annat syfte än det här upptagna och att jag endast vill försöka påvisa faran av att generalisera förhållandet observation/förståelse. Det blir i andra sammanhang nästan obemärkt till ett språkligt axiom (virus för att ta informationsteknologi som exempel) som sedan både genererar och kumulerar skillnader som inte finns.
I boken Evolution of the Brain/Creation of the Self (med förord av Karl Popper) noterar John C. EccIes bl.a. att: '1t is surprising how slow the growth of World 3 (K. Poppers och J. EccIes indelning av existens och erfarenheter; World I = physical objects and states, World 2 = states of consciousness, World 3 = knowledge in objective sense) was in the earlier tens of thousands of years of Homo sapiens sapiens. And even today there are races of mankind with negligible cultural creativity. Only when the societies could provide the primary needs of shelter, food, clothing, and security were their members able to participate effectively in cultural creativity, so enriching World 3."
Detta citat visar dels EccIes och Poppers berättigade oro inför frågeställningen och dels den kulturevolutionära reträttväg de använder för att lämna frågan. (Jmf. kapitlet Khoi, San och Bantu i denna skrift) Det avslöjar också en viss, kanske omedveten, aversion mot tanken att samhällen frivilligt skulle nöja sig med att tillgodose sina "primary needs".
Karl Popper har, med skäl, gjort sig känd som frihetens förkämpe och häri delar jag till fullo hans inställning. Friheten (underförstått en human och ansvarsfylld frihet) är en klar bristvara i den moderna välfärdsstaten. Samtidigt är det ju så att begreppet frihet överhuvudtaget inte existerar bland de samlar/jägarkulturer som avses i denna betraktelse. Begreppet frihet skapas, likt diamanter, endast under tryck.

33

CIVILISATION

Ordet civilisation förekommer ofta i pluralis. Ibland används termen applicerad på tidsaxeln, historiskt, ibland geografiskt och stundom även som en blandning av dessa.
Jag använder termen i singularis på ungefär motsvarande sätt som ordet kristendom. Med civilisation i pluralis avser jag specifika samhällen med denna egenskap (Sumerriket, Induskulturerna, Egypten m. fl.)
Civilisation betyder välordnad samhällsform. Trots detta kan det hävdas att civilisationens kännetecken på ett djupare plan är labilitet. De flesta naturfolk lever inom tryggare och mer ordnade sociala ramar. Ordningen i civiliserade samhällen är mera till för att cementera oordning (hierarkism, maktutövning mm.) Detta sker naturligtvis inte målmedvetet utan är oftast en följd av vällovliga ansträngningar men då de sociala kausalsammanhangen är så komplexa får varje försök att manipulera dem oöverskådliga effekter. Om samhället i sig självt är dynamiskt (föränderligt) "försvåras" (det omöjliga) arbetet ytterligare.
Civilisation förutsätter utvidgade resursbegär men kräver även andra faktorer för sin upp? och förekomst. Stationaritet, plant? och djurdomesticering samt den initierande ekosociala störningen som satte igång processen.
Den civiliserade livsstilen har idag brett ut sig över hela jordklotet och det är väl ingen annan än just den civiliserade samhällsformen som kan tänkas breda ut sig även utanför jorden.
Civilisationen har genomgått stora förändringar under historiens gång även om grundprincipen varit densamma. Två företeelser av särskild vikt för nutidsmänniskans miljöpåverkan har varit bildningsväsendet och teknologin.
Att insamla kuskap under organiserade former var i och för sig inget nytt eller ens specifikt för civiliserade samhällen. Det nya som de vi kallar de gamla grekerna, införde, var pretentionen att förklara naturen i abstrakta termer. Man trodde sig kanske se en möjlighet att via naturförståelse även förstå människan själv.
Teknologins utveckling forcerades i och med industrialismen och

34

farten tycks snarare öka än minska. Teknologins produkter d. v. s. teknik sätter sina spår i samhället inte bara som konkreta ting utan även som ett sätt att se på omvärlden. Många icke?tekniska institutioner har starkt präglats av teknologin.
Innovativ teknologi parad med marknadsekonomi ger ytterligare fart åt förändringstakten, dynamiken, i samhället.
Det är en ödets ironi att ännu kvarlevande starka, resursminimerande samhällsformer i sin kamp för överlevnad ofta med stolthet pekar på forntida stenbyggande, blodiga härskarkulturer som sina förfäder i syftet att berättiga sin egen kultur i termer av civilisation. Ett exempel på detta är t.ex. Maya?indianerna i CentralAmerika som sålunda i sin kamp kommit att ta ställning för den typen av kulturevolutionism som här kritiseras.

35

KUNSKAP

Förutom den linjärt upplysningskumulativa historieuppfattningen
har även ovilj an att efterlämna obesvarade frågeställningar verkat starkt hämmande på funktionerna inom våra kunskapssystem. Som exempel kan anföras den förklaringsmodell religionen kan utgöra. Den kan svara på alla frågor men också kväsa andra svar. Det var religionen som gjorde jorden platt och till solsystemets medelpunkt och orsaken var helt enkelt oviljan att leva med obesvarade frågeställningar. Ett annat exempel är det ivriga fastställandet av naturlagar likväl som deras fortlöpande revidering i ett pärlband av paradigmskiften. En lag blir meningsfull endast om den kan brytas och att då tala om naturlagar vittnar om en underliggande osäkerhet.
Kaosforskning är ett sätt att determinera det oöverskådliga samtidigt som verkligt kaos, i motsats till detta är det man ser då man, medveten om sitt eget begränsade perspektiv, betraktar det oöverskådliga. Man kan mycket väl ha en deterministisk syn på världsalltet samtidigt som kaos (i ordets ursprungliga betydelse) är en reell del av det, avskärmat som det är av betraktarens oförmåga. Känslan av denna oförmåga tror jag är betydelsefull för mänskligt välbefinnande.
Att lyfta sig själv i håret är ett klassiskt uttryck för det omöjliga. Minst lika besvärligt är det för människan att kritiskt granska sig själv. Kritiken blir knappast objektiv och för den som önskar en kritiker finns inga alternativ. Vilken icke?människa skulle man i så fall rådfråga?
Europa har under historiens gång blivit en alldeles speciell smältdegel för progressiv teknologi. Utmärkande för den europeiska historien har också varit mångfalden av inlånat kulturgods.
Redan Thales från Miletos (Mindre Asien), av många utpekad som den västerländska filosofins fader, försökte renodla kunskapsbasen genom påståendet "alltings urgrund är vatten". Han följdes så småningom av Leukippos, även han från Mindre Asien, som lanserade atombegreppet d.v. s. tanken om materians minsta odelbara beståndsdelar. Detta skall naturligtvis inte förväxlas med vårt moderna atombegrepp som närmast kan klassas som ett förhastat

36

feldop. Leukippos atom återstår naturligtvis fortfarande att finna. Vägen mellan Platon och Popper är historiskt lång (halva vägen mellan de tidiga civilisationerna och nuet) men filosofiskt kort. Detta är naturligt om man ser den filosofiska utvecklingen mot bakgrunden av en medveten historieförfalskning där historien vägs och därefter presenteras efter värderingar i nuet.
Tankefundament kreerade som en följd av social alienation har alltid visat sin opålitlighet. Häri ligger betydelsen i Wittgensteins uttalande om att de som förstår hans satser inser dem vara nonsens. (Förhoppningsvis är föreliggande analys kring URB ej av fundamental karaktär.)
Filosofi är, vilket även Kant var inne på, en sorts gränsbevakning avsedd att förhindra tankens irrfärder ut i oförnuftets ingenmansland. Den rakaste vägen mellan två ståndpunkter är logiken förutsatt att empiri medger detta. Inom t.ex. fysiken brottas man med problem som ibland verkar stöta sig med logiken.
Karl Heinz Haag gör i Filosofins Väg följande anmärkning: "Det tänkande som vill vara kritiskt, kan inte avstå från att taga det negativa steget in i metafysiken. Dess 'rationalistiska inställning' till den varseblivbara verkligheten skulle utan detta steg sakna saklig grund. "

Inkonsekvensen är en utmärkande egenskap hos oss människor. Följaktligen står ibland löjet i direkt proportion till de logiska anspänningarna. Inom de olika vetenskaperna finns ett antal optimister som drivs av tron på det objektiva och strävar dithän i en känsla av att medverka till ökad världsförståelse. Och visst kan det synas som om man stundtals lyckas. Alla underverk som ramlar ner från forskarnas arbetsbord. Visst blir man imponerad. Som .människa, vill säga.
Att kunna leva med osäkerhet är inte bara ett måste utan kan också vara ett privilegium trots att inte heller osäkerheten kan säkerställas. Det svåra är att finna harmoni i osäkerheten för att inte förfalla till nihilism och fatalism. Denna konst har civilisationen

37

aldrig lyckats bemästra eftersom "harmonisk osäkerhet" i sin renaste form kräver ett stöd liknande det ociviliserade samhällets jordmån.
Dogmatism är ett försök att behärska osäkerheten och följaktligen befinner sig de flesta människor alltid förankrade i politiska eller religiösa system. Orsaken är den labilitet som civiliserade samhällen har inbyggd och som människorna vill komma till rätta med.

Det finns andra former av självkritik än syndaspegling, bekännelse och förlåtelse inför Gud eller det utanför vår verklighet varande.
Självkritik och ödmjukhet kan betraktas som synonyma och det är endast via ödmjukhet som möjlighet till perspektivvidgning ges. Ren ödmjukhet är enkelriktad.
Det kulturella världsimperium som den på utvidgade begär baserade civilisationen nu blivit, förtränger allt mer självkritiken. Alla värderingar och resonemang tar så att säga avstamp inom sig själva.
På Rousseaus tid var civilisationen endast en del av världen. Idag är den världen. "Åter till naturen" har i dag fått en djupare och mer skrämmande ton. Rousseau var privilegierad som kunde gå "tillbaks till naturen", utanför sin referensram, och stärka sig andligen. Det kan vi inte göra. Vart vi än vänder vår tanke finns civilisationen där.
En helt annan natursyn än "grekernas" möter oss i japansk shintoistiskt färgad litteratur. I mästerverket "Genji Monogatari" (världens första roman kallad) skriven vid 900?talets slut av hovdamen Murasaki Shikibu, är det inte fråga om att dissekera och klassificera naturen utan om att uppleva den via emotioner och kulturarv. Naturförståelsen blev med denna ansats förmodligen lika god som "grekernas" även om grunden för teknologin blev sämre.
Mångfald ger styrka sägs det. Detta kan med fördel även appliceras på kunskap och visdom. Det var ju mångsidigheten som gjorde människan evolutionärt så framgångsrik. Vad man lätt glömmer bort är att denna mångsidighet var en följd av ett adaptivt tryck på människan för flera miljoner år sedan. Man kan m.a.o. förmoda det fanns ett större tryck på individens förmåga till fördomsfritt tänkande i samlar/jägarsamhället jämfört med i det civiliserade.

38

I detta sammanhang vill jag påpeka att de "egenskaper" som vi finner kännetecknande för civilisationen naturligtvis är de dynamiska. Inom civilisationen fungerande mer eller mindre statiska subkulturer utgör skenbart stabila öar i civilisationsdynamikens kraftfält. Ungefär som ett järnstycke mellan två magneter, som händelsevis råkar befinna sig lika långt ifrån bägge.
Ser vi till den dynamiska kraften, d.v. s. utvidgat resursbegär samt de dynamiska strukturer detta präglat, finner vi relativt enkla och likartade mönster som även Adam Smith, Karl Marx m. fl. tagit fasta på. Efterfrågan, utbud och mervärde d.v.s. det vi kallar marknadskrafterna, styr samhället.
En följd av marknadskrafterna är specialisering och "verklighetsstyckning". Dessa har blivit allt mer accentuerade ju längre civilisationsutvecklingen framskridit. Inte minst syns detta inom utbildningen som mer och mer fjärmar sig från det helhetstänkande som utmärkte det adaptiva trycket på den förhistoriska människan. Verklighetsstyckningen dominerar även den s.k. offentliga sektorn oavsett politisk styrning.
Det kanske låter paradoxalt men det skulle innebära att vi trots att vi har ett synbarligen rikt åsiktsutbud ändå bygger detta på en fattig referensram (civilisationsdynamiken) och att denna andliga monokultur själva verket är orsaken till våra problem. Ett imperium som fängslat sig självt.
Det som alldeles speciellt har utmärkt den europeiska filosofin är den kritiska tanketraditionen. Tyvärr har den för det mesta fått tyna mellan bokpärmar. Är måhända tiden inne för dess praktfulla renässans? Är det dags för "barbarerna från den nedgående solens land" att visa upp sina bättre sidor även i praktiken eller är det endast en gäckande hägring?
Utmärkande för den "europeiska civilisationen" är också en från familjelivet och närmiljön avskärmad kunskaps? och pedagogiktraditon. Denna har ininutat en betydande del av den påverkan individerna utsätts för och genererar samtidigt centralisering och storskalighet genom det exempel dess institutioner i sig själva statuerar samt i deras inbyggda avskärmning gentemot sociala band av familje? och släktkaraktär.

39

VETENSKAP OCH REFERENSER

Det är kutym att, då man ger sig i kast med vetenskapliga spörsmål, underbygga sina Påståenden med referenser. Detta är inte så självklart som man kunde förmoda eftersom referensurvalet (de s.k. referenslistorna) styrs av mekanismer som, speciellt inom beteendevetenskaperna, ofta ligger på en lägre statusnivå än vad som gäller för Lex. empiriska experiment. Att så är fallet är i och för sig inget att orda om, det gäller ju två helt skilda nivåer i förskningsprocessen men det som är skäl att uppmärksamma är referensernas proportionella andel i den kedja (hypotes?experiment?teori) som i slutändan mynnar ut i en vetenskaplig rapport av något slag. Härvidlag ges många gånger stor flexibilitet för trender och fakultetsstyrning. Dessutom bör man hålla i minnet att varje referens har ett förflutet som vetenskaplig avhandling/rapport och att felaktigheter sålunda lätt ackumuleras i avsaknad av kraftfulla empiriska "återställare".
Varje publicerat vetenskapligt arbete åtföljs dock inte automatiskt av referensstatus trots att det s.a.s. står till förfogande och det är speciellt inom samhällsförskningen dessutom tvivelaktigt huruvida det finns något samband mellan referensstatus och förskningskvalitet.

I sanningssökandets natur ligger en balansakt på gränsen mellan vetenskap och förnuft. Strävar då inte vetenskapen till att vara förnuftig? Ja, naturligtvis men de föregående forskningsresultaten (d.v.s. det man refererar till) är alltså inte alltid nödvändigtvis förnuftiga och i detta ligger inbyggt att också den vetenskapliga strävan och kanske i högre grad dess motiv ofta bär fröet till oförnuft inom sig.
Låt oss utföra ett experiment som går ut på att ett ägg från given höjd släpps ner och krossas mot huvudet på en försöksperson samt att det på detta försök skall anläggas en naturvetenskaplig (t.ex. fysi?

kalisk) respektive beteendevetenskaplig (Lex. psykologisk) aspekt. Fysikern kan då Lex. välja att beskriva äggskalets deformationsmönster medan underlaget d.v.s. huvudet snarare ses som en ovidkom?

40

mande försöksbänk i sammanhanget. För psykologen är det däremot de av äggkrossningen föranledda (mentala) processerna i huvudet som blir föremål för uppmärksamhet.
Fysiker A:s rapport från experimentet kunde kanske utmynna i att den del av äggskalet som ligger på motsatt sida om anslagspunkten förblir mest intakt medan psykolog A noterar att vrede är ett ofta förekommande mentalt mönster hos huvudets ägare.

Fysiker B väljer kanske nu att studera spridningen av äggets innehåll vid anslaget och konstaterar efter utförda experiment att det mesta av äggmassan stannar inom huvudets diameter och att orsaken kan härledas till en dämpningseffekt förorsakad av den av fysiker A konstaterade hållfastheten på äggets ovansida.
För psykolog B inträder nu svårigheter såvida han önskar utnyttja/referera psykolog A:s dokumentation. I motsats till fysiker A: s slutsats är psykolog A: s observation, trots att den är korrekt, inte heltäckande vid upprepade försök. Försökspersonen blir inte nödvändigtvis alltid vredgad för att han får ett ägg i huvudet och observationen är dessutom i någon mån en andrahandsinformation eftersom försökspersonen inte nödvändigtvis talar sanning. Kontentan blir att beteendevetenskaperna saknar naturvetenskapernas exakthet och måste leva med det men att det också därför åligger samhällsvetarna ett större ansvar för referensvalet och dess användning.

I arbetet med att måla upp ett påstående, en hypotes, en teori, eller rätt och slätt en undersökning/kartläggning av ett problem, har bruket av referenser spelat en genomgående och central roll. Man vill i namn av den vetenskapliga stringensen rama in och stöda sitt arbete med vad andra sagt i ämnet förut. Långa referenslistor ger också arbetet en viss pondus och vanligen vet man i stort vilka huvudkällor man bör ha med. Dessutom fungerar referenshänvisningarna som stöd vid bedömningen av arbetet.
Emellertid växer det vetenskapliga biblioteket oavbrutet vilket naturligtvis får en alltmer utbredd oöverskådlighet som följd. Beroende på projektets art finns det mer eller mindre säkra vägar till


de vetenskapliga spjutspetsarna. Generellt så att naturvetenskaperna ger mindre svängrum än humaniora även om skillnaderna inte alltid är så klara som de kan verka.
Följderna av detta blir alltså ett mer eller mindre godtyckligt urval som endast kontrolleras av, förutom kreatören själv, hans opponenter och kritiker. Härvidlag kan man notera skillnaden i "spetsighet'% d.v.s. möjligheten att precisera frågeställningarna, mellan naturvetenskapliga discipliner och beteendevetenskaper som t.ex. psykologi och sociologi.
Inom naturvetenskaperna är det ämnet i sig (empiri) som markerar gränserna för forskningen medan inom de senare det är forskarna själva som genom en consensusprocess fastställer positionerna. Det handlar alltså om objektiv (i inskränkt bemärkelse) och subjektiv (i vidsträckt bemärkelse) forskning.
Vetenskapligt arbete försigår normalt inom ramen för ett paradigm (ett slags övergripande konsensus om medel och mål) som i sin tur har kraftiga förankringar i den sociala miljö det uppstått ur. Även här gäller de ovannämnda olikheterna mellan naturvetenskaper och humaniora.

För att återgå till referenserna så blir följderna av det ökande utbudet, särskilt inom beteendeforskningen, att man kan, mer eller mindre, "skräddarsy" rapporter och avhandlingar genom lämpligt urval.
Man kan t. o. m. gå ett steg längre genom att databehandla databanker innehållande forskningsrapporter. Den schematiska uppbyggnad godkända avhandlingar ofta har är som gjord för datorisering. Ett skrämmande, men högst realistiskt perspektiv, är program för vetenskaplig forskning som, i princip, kan köras av vem som helst och som ger föga utrymme för forskaretisk reflexion.
Den kunskapsmässiga konstruktionsmetodikens beroende av den akademiska mekaniseringen gör att målorienterad forskningsproduktion blir vanligare vilket bl.a. framgår av att rapportrubriker allt oftare utskrivs i påstående menings? istället för undrande fras?

42

form. En följd av detta är att rapporter binds upp till sina rubriker i det fortsatta arbetet och att nyanser och värdefull sidoinformation lätt går förlorade. Det betyder också att rubrikens innehåll i många fall låses till det man vill citera som därigenom kan bli missvisande. Vi kan alltså se att den referensram som borde utgöra stommen för vidareforskning allt oftare framstår som bräckliga Potemkinkulisser.
Forskarens arbete och hans referenser förhåller sig till varandra ungefär som ägget till hönan. Huruvida tyngdpunkten kommer att ligga i referenserna eller i det egna arbetet varierar från fall till fall men det är troligt att referensernas betydelse är i ökande.
Ett olyckligt drag i utvecklingen är att samtidigt som referensmaterialet ökar så minskar kontroll och uppföljning av referenshänvisningar. Tidigare var det vanligt att noggrant granska, inte bara referensernas status, utan även deras korrekta användning. I dag tenderar kopplingen mellan hänvisning och källa bli allt osäkrare.
Speciellt inom samhällsforskningen börjar dessa tendenser nå oroväckande digniteter och man kan redan skönja en "referenslistornas politisering" som yttrar sig i att lagstiftning "förbereds" genom skräddarsydda "forskningsresultat" som ett led i det moderna samhällets "tilltagande motivmanipulation/social kontroll" för att låna ett uttryck av Habermas.
Den enda strikt vetenskapliga disciplinen, juridiken (snävt uppfattad d.v.s. exklusive de krafter som utformat lagtexten) utmärks av fixerade sanningar i lagtextform. En verklighet eller ett spel konstruerat av spelarna själva. Avstämning mot denna absoluta sanning kan antingen göras eller inte. Rättsmaskineriet är det experiment "fallet" får genomgå och resultatet av experimentet tolkas (d.v.s. avstäms) av domarna mot lagtexten. Om det är svårt att avstämma är detta bara en indikation på ofullständiga experimentdata e ller fumlighet vid experimentets utförande. Det kan naturligtvis också vara så att fullkomlig avstämning är omöjlig.
I andra ändan av det vetenskapliga spektret kommer så samhällsvetenskaperna vilka alla brottas med problemet om utformningen av kunskapsfundamentet med avseende på värderingar.

43

Svängrummet för tankeinnovationer av icke?kommersiell natur har krympt inom akademierna. Samtidigt sprider beställningsförskningen inom beteendevetenskaperna ofta dimridåer över lagstiftningsarbete och samhällsplanering vilket får den paradoxala effekten att ju mer forskning som utförs desto sämre kontakt har vi med de reella, sociala förutsättningar som ligger till grund för mänskligt välbefinnande. Detta drabbar framförallt familje? och socialpolitiken.
Finns det da någon bot eller ny strategi? Knappast. Det skulle i så fall vara en stilla reträtt tillbaks till de empiriska grunderna samt p.g.a. den minskade terrängen, kraftigt reducerade truppstyrkor.

4

INDIVID OCH KULTURARV

Historieskrivningen om den civiliserade människan handlar i hög grad om girighet och maktbegär. I själva verket är just det vi kallar utveckling vanligen framsprunget ur egoism och ta?för?sig?mentalitet.
Vanligen utgår man från att girigheten fanns även före civilisatorisk tid men att den p.g.a. "oordnade förhållanden" och brist på kunskap endast kunde ta sig anspråkslösa uttryck. Denna tanke har blivit föga ifrågasatt kanske för att den verkat så självklar. Visserligen har den stundtals nyanserats Lex. genom påpekanden om livskvalitefaktorer och "den gode vildens" låga arbetsbörda men grundtanken har stått fast ? den förhistoriska människan var lika girig som vi själva men kunde p.g.a. bristande innovationsförmåga inte i samma utsträckning få utlopp för sin girighet. Tanken är att en allomfattande utveckling fick ordentlig fart först i och med civilisationen och som möjliggjordes av människans intellektuella framsteg.
Om man istället utgår från att girighet var en obekant egenskap hos den förhistoriska människan blir scenariot ett annat. Då framstår hela civilisationen som det spår en igångsparkad girighet lämnat efter sig. Man kunde uttrycka det som att mänskligheten aldrig ärvt men nog förvärvat sin girighet.
Det finns mycket som talar för att den förhistoriska samlar/j ägarmänniskan var en föga maktorienterad varelse. Inga fynd tycks stöda motsatsen. Detta skall inte tolkas som något försök till upphöjande av "den gode vilden". Snarare tvärtom eftersom han ju knappast, i motsats till den civiliserade människan, kände något medvetet ansvar för sin miljö. "Den gode vilden" verkade inom ramen för det sociala system som evolutionen framtvingat och som samtidigt visat sig vara det bästa för släktets överlevnad. Det vi finner "gott" hos vilden var just denna överlevnadsstrategi som inkluderade såväl befolkningsoptimering i förhållande till livsunderlag som undvikandet av socialt destruktivt beteende. Termerna goda och onda egenskaper blir tämligen oanvändbara inom ramen för den biologiskt intrimmade socialitet som utmärkte den "gode vilden".
I och med den "neolitiska revolutionen" kopplades det sociala beteendet loss från biologin ungefär som delarna i ett blixtlås. Inves?

45

tering med sådd och lagerhållning avlöste eller kompletterade samlar/jägarlivet. Blixtlåset kunde inte längre låsas eftersom delarna inte passade ihop.
Visserligen fanns de olika samhällsformerna länge sida vid sida men det var bland de giriga som dynamiken trivdes. Den nya samhällsformen blev expansiv till sin natur.
Jordbruket innebar också att den socioevolutionära demografiska balans som tidigare funnits, bröts. Befolkningssiffrorna steg brant vilket delvis kan ha berott på det ökade behovet av arbetskraft.
Det är, som jag var inne på tidigare, vanligt att utpeka jordbruket som den faktor som gav dimension åt en redan befintlig girighet. Denna utgångspunkt leder dock lätt in på enkelriktade spår eftersom det samtidigt skulle innebära en ödesbestämd och oundviklig predestinering för människan att via civilisationen (och dess ordningsideal) gå i riktning mot tvångssamhället.
Man kan i stället utgå från att girighet var det synliga symptomet på sociala kriser orsakade av t.ex. försörjningssvårigheter. Med ett sådant synsätt flyttas girigheten också inifrån individen ut till det omgivande kulturarvet som i sin tur påverkar och leder individernas tänkande och handlande. Kulturarvet är dock i motsats till individernas biologiska arv föränderligt och påverkbart. Yttre förändringar i försörjningsbalansen kunde blotta samlar/jägarsamhället för utvidgat resursbegär utan att för den skull leda in det i civilisationsliknande former. Under Madeleineperioden (22.000 ?8.000 Lkr.) sker en anmärkningsvärd förändring i redskapsteknik och vanor i Sydeuropa. Högrestående teknik och dokumenterade aggressioner visar att stora sociala förändringar ägt rum utan att lämna de för civilisationer så typiska stenbyggnadsverken efter sig. Förklaringen ligger i nedkylningen som föregick vår nutida värmeperiod. Sydeuropa förvandlades från en ur samlar/jägarsamhällets synvinkel närmast perfekt plats till en nära nog arktisk tundra. Försörjningsunderlaget per ytenhet krympte och ändrade karaktär. Den magrare vegetationen kunde endast tillvaratas av särskilt lämpade djurarter vilket ledde till ett uppsving för jakten på dessa och deras predatorer. Samtidigt saknades förutsättningar för jordbruk och ett civilisatoriskt samhälle.

46

Tanken om den icke?girige "vilden" innebär alltså inte någon etisk jämförelse med den "civiliserade" människan. Det är endast fråga om att "vildens" kulturarv ännu inte präglats av de girighetsskapande faktorerna. Premisserna för dessa uppstod i klimatets, geografins, växternas och befolkningens gemensamma skärningspunkt. Dalgångar omgivna av ofruktbara berg e. d., stigande havsnivå med krympande areal som följd, domesticerbara växter samt maximerad samlar/jägar?befolkning. Man tvingades helt enkelt att övergå till jordbruk för att reda sig.
Havsytan steg under denna tid med upp till åtminstone 130 m och de flesta översvämningarna blev bestående. Samtidigt måste man komma ihåg att det även förekom översvämningar i områden och under tider som vi normalt inte förknippar med sådana. Den äldsta stadsbildning vi känner, Jeriko, är i stort sett jämnårig med holocen. I takt med inlandsisarnas tillbakagång utvecklades byn till stad allt medan invånarna växlade. För ungefär 7000 år sedan tystnade staden och vaknade till liv först c. 1000 år senare. Den värmeperiod vi fortfarande lever i avbröts av kortare köldperioder och vid tiden strax före de första civilisationerna inträffade det svåraste väderbakslaget sen Holocens början. Perioden blev dock relativt kort och den efterföljande värmeböljan t.o.m. snabbare än vid "den stora islossningen". Den alltsedan Holocens begynnelse utdragna "neolitiska revolutionen" fick här förmodligen den kick som ledde in i civilisationerna. Att Nya Världens civilisationsembryon verkar långsamma mot bakgrunden av detta kan eventuellt förklaras med den domesticerbara florans långsammare förädlingstakt.
Civilisationerna uppstod och jordbruket födde städerna som i sin tur förvaltade och utvecklade det nya kulturarvet. I dag bor större delen av jordens befolkning i städer och urbankulturen har en betryggande majoritet i kulturarvet. En påverkan som vi inte alltid inser vidden av. Så t.ex. kan man peka på det faktum att lagstiftning och verkställighet är i det närmaste 100% urbaniserade vilket naturligtvis färgar deras verksamhet. Redan det faktum att loka?

47

lerna ligger i stadsmiljö och att makthavarna till stor del tillbringar sina liv i stadens hägn, måste med nödvändighet påverka arbetet. Därför är det inte heller förvånande att synen på naturresurserna blir urbant färgad, nu likväl som vid tiden för civilisationens gryning.
Trenderna och de tvära kasten inom modern urbankultur är energikrävande och graden av realism är direkt avhängig den dämpningseffekt som avståndet å

orten eller i andra kulturellt perifer ligheten" är förhållandevis störst.

U4UKommer. Ijet är m.a.o. på landsa miljöer kontaktytan till ' 'verk?

Det utvidgade resursbegäret i civilisatorisk form föddes i samma stund som människorna började spara säd till mat och utsäde. Ett viktigt förhistoriskt tabu krossades i och med att man inte längre kunde dela med sig av sitt, till synes, överflöd. Trots att det säkert gick att förklara varför man ville spara utsäde så innebar detta ändå att man fick en individuell eller familjebaserad överlevnadspotential som dessutom genom egna ansträngningar kunde göras mer eller mindre effektiv. Man strävade efter så stora säkerhetsmarginaler som möjligt och hade därigenom fjärmat sig från de urgamla jägar/samlar?traditionerna. Tillgången på föda har en nedre riskgräns men ingen övre.
Den urgamla sociala väv som omgav den förhistoriska människan kan aldrig rekonstrueras. Via resursbegärsfostran är det dock teoretiskt möjligt att omstrukturera vårt eget kulturarv.

I det moderna samhället ligger alltså utvidgade resursbegär som social grund för samhällslivet. P.g.a. dynamiken (i motsats till de pre?civiliserade) och avsaknaden av verklig koppling till människans biologi, har det uppstått ett gap mellan samhällsrörelserna och individerna som bara kunnat överbryggas med lagstiftning och förordningar. Det ligger en väsentlig skillnad i att leva i ett statiskt samhälle med oföränderliga levnadsregler mjukt inbäddade i seder och tradi?

48

tion, jämfört med ett dynamiskt, oupphörligen föränderligt, där traditionen aldrig hinner eller förmår rymma stabila sociala mönster. Återigen vill jag påpeka att denna skillnad, även om den kan betraktas ur etiska perspektiv, per definition inte är etisk.

49

FAMILJ, SLÄKT OCH KÖNSROLLER

Det finns två motsatt verkande krafter i människans reproduktion och uppfostran. Å ena sidan strävan till så liten biologisk släktskap som möjligt mellan föräldrar och å andra sidan oavbrutna biologiska relationer i närmiljön.
För att uppnå detta krävs att samhället är invävt i intrikata släktnätverk och att antingen kvinnan eller mannen flyttar in i. en ny "släktkrets" och där inlemmas via barnet som ju har biologiska band till båda föräldrarnas släkt.
I de flesta pre?civiliserade samhällen liksom hos många samhällen än i dag var de biologiska banden genomgripande och totala. I det moderna urbaniserade samhället däremot har släktsammanhållningen ingen given status även om den fortfarande är vanlig.
Kärnfamiljens släktstöd tunnas alltså ut vilket leder till större föräldraansvar eller att "samhället" tar över. En allt större del av barnen i nakna kärnfamiljer utan ork, förblir mer eller mindre lottlösa vad gäller grundläggande okommersialiserade vuxenrelationer. Ett samhälle som inte är baserat på släktskapsband eller motsvarande har naturligtvis inte heller förutsättningar att fungera som surrogatfamilj men kan det oaktat skapa mer eller mindre konstlade "behov" av övervakning och maktbefogenheter utan att samtidigt behöva bevisa värdet av dessa.
Det i sin tur leder till en samhällsatmosfär som finner det naturligt att familj e? och släktansvaret minskar samtidigt som utrymme ges för fördomsfylld individ? och gruppmanipulation via den offentliga sektorn.
Jag tar mig friheten att citera några lösryckta men i sammanhanget intressanta citat av Järgen Habermas:
"Det lidande som orsakas av kontingenserna i ett okontrollerat )'örloppfår en ny kvalitet i den mån vi tilltror ossförmågan att kunna ingripa förnuftigt i det. Detta lidande är då negativet till ett nytt behov. " Denna process, d.v.s. följden av den till synes goda tanken att lägga tillrätta sociala fenomen som betraktas som oönskade, leder till nya, okontrollerade "motsvängningar" som i sin tur kräver nya insatser i en kumulerande, aldrig sinande ström.

50

"Då eftersträvas nämligen överhuvudtaget inte längre enförnuftig konsensus medborgarna emellan om hur depraktiskt skall behärska sina livsvillkor. I dess ställe kommer försöket att på teknisk väg uppnå kontroll över historien iform av en fulländadförvaltning av samhället. " Till detta ändamål styckas verkligheten upp i mer och mer sofistikerade utbildningslinjer i vars slutända tjänsteprofilen mejslas fram i symbios och växelverkan med lagstiftning.
"Det ena värdets företräde framför det andra, alltså värdets anspråkpå att vara bindandeför handling, kan helt enkelt inte berättigas. Ideologikritik på denna nivå bevisar ofrivilligt att en fortskridande erfarenhetsvetenskaplig rationalisering, som är begränsad till teknisk kontroll, betalas med en proportionell tillväxt av irrationalitet inom själva områdetförpraxis. " Irrationaliteten yttrar sig rent konkret i att verksamhetens nettoresultat blir negativt (vägt efter de värderingar som initierade processen).
'Wén eftersom fördomen hämtar sin egenartade objektivitet ur denna sammanbindning av undanhållna autonomi, förnekadfrihet och förhindrad tillfredsställelse, kräver en kritisk upplösning av den existerande osanningen, av villfarelsen som substans, i sin tur något som går utöver den förnuftiga insikten. Framför allt krävs kardinaldygden mod. " Verksamhetens negativa nettoresultat förnekas med hänvisningen till att verksamheten växt fram som en produkt av dess inneboende välvilja. Att kritiskt granska denna verksamhet blir följaktligen inopportunt.

Modern urbaniserad livsstil kännetecknas även av barn/vuxenrelationer där vuxna på ett aktivt och stimulerande sätt agerar med barnen. Till en del är detta naturligtvis en följd av barnens fjärmning från föräldrarnas försörjningsrelaterade aktiviteter men till en stor del också en livsstilsförändring utanför försörjningen.
I civilisatoriska subkulturer/miljöer, ofta pastorala, finner man motsatta ageranden påminnande om samlar/jägar?kulturernas. Liten aktiv stimulans från de vuxna som i stället koncentrerar sig på det de själva finner intressant. Genom exemplets makt fostras

51

så barnen direkt in i den vuxna verkligheten utan att göra omvägar och utan att de vuxna behöver förställa sig.
Verksamheter som är konkreta eller åtminstone har en synlig och förståelig konkret förankring (samlande, jakt, fiske, boskapsskötsel, jordbruk in.m.) framstår som naturliga och självklara beteendemodeller för barn.
Ju mer abstrakt föräldrarnas beteende är desto mindre integreras barnens utveckling. Det är meningslöst och föga intressant att se på en förälder som läser eller kommunicerar med en dator. Det synliga d.v.s. bläddrandet och knappandet leder på intet vis in barnet i själva processen. Det gör däremot åsynen av en samlande mor eller jagande far. Även dessa är omöjliga att omfatta i sin helhet men leder dock mera konkret fram mot målet.
Såväl samlandet och jagandet som datoranvändningen kräver avancerad tankeverksamhet. Ändå är det så att den senare trots den koppling som underförstått brukar ligga mellan abstraktion och intellektualitet inte nödvändigtvis tar en större del av hjärnkapaciteten i anspråk än de föregående. (Jmf. vad som sades om biologi/intellekt i kapitlet: Människans evolution).

Då vi talar om samlare/jägare kan det vara av associationsintresse att notera etnocentrismen i ordet jakt. Vår gränsdragning mellan samlande och jakt (som är ganska diffus) behöver inte vara relevant i andra kulturer. All jakt är samlande och vice versa. Det är inte bara ammande mödrar (samt bandmedlemmar som av andra orsaker följer dessa mödrar) utan även barn, åldringar, handikappade och andra av bägge könen som av olika orsaker inte är med på just den specifika och tämligen marginella form av samlande som vi genom vår etnocentrism valt att snitta ut och kalla för jakt.
"Välfärdsstatens" teknokratisering av de sociala funktionerna (via den offentliga sektorn vars existens i sin tur hänger på tillväxt.ekonomin) har på ett olyckligt sätt slagit sönder det mänskliga samhället och bytt ut det mot den inhumana och ansvarslösa %amhällsmaskin" som ingen egentligen kontrollerar men som bl.a.

52

delar av kvinnorörelsen (utan närmare granskning) verkar ha lierat sig med. Sveriges socialpolitiska historia från början av 1900?talet och framåt är på den här punkten belysande och beskrivs bl. a. av Yvonne Hirdman i boken "Att lägga livet till rätta". Ett genomgående tema är tron på den sociala ingenjörskonsten och den förnumstighet och etnocentrism dess kreatörer visade upp.
I "Feminism and Anthropology" skriver Henrietta Moore om etnocentrism och rasism bl.a. ...concerns the issues of race and ethnocentrism (bias in favour of one's own culture). Detta att etnocentrismen skulle favorisera den egna kulturen kan lätt leda till att det motsatta förhållandet glöms bort d.v.s. att kulturyttringar som i den egna kulturen betraktas som negativa inte nödvändigtvis är det hos andra. Etnocentrismen kan följaktligen utgå från såväl positiva som negativa ansatser. Inom Lex. feminismen är det vanligt att peka på s.k. "ojämlikhet" mellan könen i andra kulturer baserad på yttre likhet med negativa tendenser inom den egna kulturen.
En annan och mer avgörande kritik gentemot feministisk antropologi kunde vara ifrågasättandet av uppdelningen biologiskt kön och kulturellt genus (eng. gender) samtidigt som man ändå blandar samman dessa begrepp i slutändan. Den feministiska samhällskritiken står sålunda på en något oklar bas redan i denna grundläggande fråga och kan inte få någon relevans i de frågor som inte direkt hänger samman med det biologiska könet eftersom alla övriga frågor faller utanför ramen av mängden kvinnor. Alla förtrycksformer som inte är beroende av det biologiska könet kan förekomma hos bägge könen. Återstår för feminismen endast det statistiska perspektivet som kunde tänkas innebära att då merparten av dem som utsätts för ett visst förtryck är kvinnor så är det fråga om "kvinnoförtryck".
Inte heller frågan om vad som är förtryck och huruvida det ens är möjligt att påvisa (annat än godtyckligt) ett totalt förtrycksöverskott riktat mot kvinnorna.

Övergången från samlar?jägarliv till civiliserat samhälle blev för

53

människan en social brytningspunkt. Hennes sociala utveckling, som fram till dess gått parallellt med den evolutionära, ändrade plötsligt tempo och innehåll. Stabilitet förbyttes i labilitet.
Orsaken blir uppenbar om man ser till hur människans behovsprofil påverkats av övergången från direktkonsumtion till lagerkonsumtion. En gris måste gödas och frön måste fås att växa och föröka sig. Man började investera och spara d.v.s. det som är grunden för ekonomin ännu idag. Följden blev att den gamla direktprincipen med dess fördelningsideal snart var passé och tvärtom utgjorde en konfliktorsak mellan de båda kulturformerna. Det gamla behovsanpassade systemet dög inte längre eftersom man måste samla på sig mer än man för stunden behövde. Vägen för utvidgade begär stod öppen. Spar? och investeringsmarginalerna är ju tänjbara i det oändliga. I motsats till behovsanpassad direktkonsumtion, gav den nya ekonomin näring åt utvidgade begär. Begären började helt enkelt växa över behoven i allt snabbare takt samtidigt som de gamla socialstrukturerna vittrade sönder.
P.g.a. den dynamik som lössläppta resursbegär gav upphov till, råkade samhället i obalans. Hierarkism, organisation, krig och lagar blev nödvändiga för att nödtorftigt hålla samhällsskeppet flytande. Inga havandeskap och större kroppsstyrka gjorde mannen till den svagare kontaktytan i samhället och här fick följaktligen resursbegäret sitt utlopp. Hierarkismen fick snabbt patriarkala drag och därmed var obalansen mellan könen vad gäller samhällsstyrning ett faktum.
P.g.a. detta kom kvinnan under civilisatorisk tid att glida in i en mer beroende och ofullständig position gentemot mannen. Samhällsprocesserna och teknologin styrdes av män. Som en naturlig följd härav minskade kvinnornas samhälleliga allmänbildning. Jag är dock tveksam om huruvida man i denna process kan påvisa ett förtryck gentemot kvinnan. Att inte vara med på en viss typ av samlande/jakt (som t.ex. jakt på snabbfotat och långt sträckande vilt där amningen av barn kunde vara ett hinder) eller att inte kunna föda p.g.a. kön är exempel på sektorer där det ena könet hamnar i en ofullständig position i förhållande till det andra utan att för den skull utgöra något förtryck.

54

Kulmen på denna trend och samtidigt dess brytpunkt nåddes kring senaste sekelskifte. Från omyndigförklarade individer omvandlades kvinnorna till röstberättigade medborgare samtidigt som även omyndigförklarade grupper av män kom i åtnjutande av samhälleliga rättigheter de inte haft förut.
Den bristande allmänbildning som var en direkt följd av samhällsuppbyggnaden har kvinnorna sendess tyvärr bibehållit, främst genom uppfostring av sina döttrar. Ännu idag är det lätt att se hur flickor i tonåren spenderar sin tid och kraft på icke?allmänbildande aktiviteter som t.ex. överdriven kläd? och utseendefixering, allt medan pojkarna lär känna de teknostrukturer de skall fungera i.
Bristande kunskaper om teknostrukturerna kan också resultera i en onödig och till jämlikhet in absurdum?fixerad stridsposition samtidigt som väsentligt, främst av kvinnor förvaltat kulturarv, förspills. Å andra sidan ser jag inget hinder för att en kvinna via uppfostran lär sig behärska teknostrukturerna lika väl som männen utan att behöva ge avkall på emotionalitet/kvinnlighet.
Kärnfamiljen har i de flesta samhällen under människans historiska såväl som förhistoriska tid utgjort grunden för det sociala nätverket och individernas uppfostran, samtidigt som den backats upp av ett gediget och totalt släktskapsmönster som inte lämnat någon "utanför". När nu antalet individer som växt upp utan eller med svagt uppbackade kärnfamiljer, hela tiden ökar, så innebär det allvarliga faror för samhällsutvecklingen. Från att både mor och far, förstärkta av släkten, bildat närmiljö för barnens uppväxt, har en del av befolkningen blivit ensamstående kärnfamilj er, sedan ensamstående föräldrar med barn och i slutändan ensamstående barn i samhällets köpta omsorg. Där föräldrar finns till hands förnekas dessa dessvärre ofta den auktoritet ett gediget föräldraskap förutsätter.
Mottagligheten för äldres visdom är helt beroende av, respekt. En far? eller morförälders små anmärkningar togs tidigare upp med största aktning men blir numera knappt noterade utan ses kanske t.o.m. som otillbörlig inblandning. På detta sätt går mycken välmenad och gedigen visdom till spillo samtidigt som föräldrarollen respektive åldringsrollen förlorar i betydelse, och vi betalar för att

55

professionella "experter" skall lägga sig i våra liv och pracka på oss aktuella trender. Följden blir familjens försvagning och barnens vilsenhet och beroende av köpta vuxenkontakter.
En del av kvinnorörelsen verkar tro att denna utveckling på något sätt skulle vara synonym med frigörelse från förtryck. Många av kvinnosakspionjärerna genomskådade dock det teknologiska samhället och försökte inte ens vända sig ditåt utan sökte upp nya vägar. Tyvärr har de blivit föga uppmärksammade.
Idag vet vi att världen antagligen skulle varit betjänt av mer kvinnliga värderingar. Militarismen som så påtagligt präglat första halvan av seklet såväl som miljöförstöringen som lika påtagligt präglat den andra, skulle med mjukare politik antagligen ha haft mindre effekt. Å andra sidan är det ökade utbudet av manligt fungerande kvinnliga makthavare ett synligt bevis för hur sammanfjättrade könen är via kulturarvet.
Mer prosaiskt uttryckt är det främst bland kvinnorna som den stabilare delen av kulturarvet, under civilisatorisk tid, haft sin hemvist. Missriktad kvinnokamp har lett till att detta utrymme är i kraftigt avtagande samtidigt som det mänskliga samhället byts ut mot det tekniska med hjälp av tillväxtens överskott.
P.g.a. URB har vi även ett kulturarv som knappast värderar fattigdom som någon högre dygd hos en kvinnas potentiella samlevnadspartner.

56

BEHOV OCH BEGÄR

Det en människa behöver det begär hon också oftast medan det hon begär inte alltid behövs. Ett utvidgat begär kan alltså sägas skapa nya behov av sekundär art.
Människan är i likhet med andra levande varelser född med behov. För att dessa skall kunna uppfyllas finns begär. Starka begär svarar mot stora behov. Hungerskänslan från en tom mage är begärets pockande på föda. Efter måltiden infinner sig mättnadskänslan som signalerar att behovet av mat är tillfredsställt. Samtidigt har även begäret lagt sig till ro. Den fridfulla middagsslummern är m.a.o. ett jämviktstillstånd där såväl behovet som begäret efter mat neutraliserats.
Trots att behov och begär normalt är så sammansvetsade gör undantagen det nödvändigt att skilja dem åt som begrepp. Det finns behov som inte blir tillfredsställda p.g.a. att begäret saknas. Har man t.ex. av någon anledning ingen hungerskänsla (d.v.s. matbegår) trots att magen är tom och det är länge sen man åt, så har man likväl kvar behovet. Vi kan vidare anta att denna matvägran inte är av ideell natur utan framsprungen ur ointresse för att äta (d.v.s. motsatsen till matbegär), och möjligheten att individen kanske utsätts för någon form av tvångsmatning d.v.s. tillfredsställelse av behov utan begär.
Man kan också tänka sig den omvända situationen d.v.s. att personen ifråga inte bara äter sig mätt utan fortsätter att äta trots att matbehovet är tillfredsställt. Maten är kanske speciellt god och av någon anledning neutraliseras inte begäret i takt med behovet. Man kan då tala om ett utvidgat (i förhållande till matbehovet) matbegår. Liksom i föregående fall är det här fråga om att begäret ändrar karaktär och tappar kopplingen till behovet. Man kan tala om inskränkta och utvidgade begär.
I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att behoven/begären inte behöver vara fixerade för att anses neutrala. Tätare klädsel p.g.a. kyligare klimat eller förändrade vanor indikerar inte utvidgade begär utan är endast det följdriktiga resultatet av ökade primärbehov.

57

Man kan beskriva förhållandet mellan behov och begär som ett varierande system som bestäms utgående från behovet. Om amplituden ökar efter initialsignal från begäret så har vi fått ett utvidgat begär balanserat av ett utvidgat behov. Ordningsföljden har alltså avgörande betydelse.
Alla mänskliga behov motsvaras av begär och kan klassificeras med avseende på sina verkningsområden. Här behandlas ett snävt utsnitt ur behovs? och begärsfloran, nämligen det utvidgade resursbegäret som i sina verkningar dock kommit att spela en allt större roll för människan själv och hennes miljö.
Sociala system, i djurriket samt bland människor på "primitivare" kulturnivåer, präglas huvudsakligen av basförsörjning (primära behov) överlevnad samt reproduktion, medan, inom vår moderna civilisation, den utvidgade konsumtionen fått en alltmer framträdande roll.
Den biologiskt moderna människan har m a o under större delen av sin "primitiva" existens haft god hand med sina resursbegär. I likhet med den övriga naturen har den individuella resursförbrukningen legat nära de primära behoven.
I samband med vår moderna civilisations tillblivelse, förändrades mönstret. Begäret efter resurser började växa förbi behoven. De gamla sociala strukturerna vittrade sönder. Människan blev en ekonomisk varelse.
Detta kan tyckas självklart men är av grundläggande betydelse för förståelsen av civilisationsdynarniken. Rgsursbegäret är en socialevolutionär produkt vars tillkomst inte kan relateras till biologin. Oavsett vilka de utlösande faktorerna varit eller graden av deras oundviklighet, innebär ett utvidgat begär en total omställning av samhällets sociala grund.
Den nya samhällsfaktor som det utvidgade resursbegäret utgjorde bröt stabiliten i de pre?civiliserade samhällena samt skapade en självdrivande dynamik som i sin nutida förlängning direkt kan korreleras till miljöförstöring, och social misär.
En historieuppfattning utgående från resursbegäret ger helt nya infallsvinklar och förklaringsmodeller. Den civiliserade historiens bas och samtidigt pådrivande faktor blir genom URB enhetlig och

58

samtidigt tydligt avskild från de pre?civiliserade samhällena liksom också från de begärneutrala under civilisatorisk tid.
Naturligtvis har det översta skiktet i hierarkiska samhällsystem under tidernas gång kraftigt varierat ifråga om storlek och form av maktutövning. Det undre skiktet, i sin tur, har ofta haft en resursförbrukningsnivå som, om än påtvingad, legat nära de preciviliserade samhällenas.
De stora omvälvningar som skrivkonsten, bildningsväsendet, feodalismen, upplysningen, kolonialismen och industrialismen inne?
o
bar är trots allt schatteringar pa samma grundvillkor.
Allt efter som resursbegäret fick fotfäste utvecklades ett självrättfärdigande civilisationsparadigm där just tanken om utveckling blev det väsentliga. Det har varit och är fortfarande, en gåta att människor i en förändring så ofta ser utveckling oaktat det inte för stunden finns några verkliga indikatorer på ett sådant samband. En del av förklaringen kan ligga i att tillståndet före förändringen uppfattats som otillfredsställande. M.a.o. skulle det tillstånd som ännu inte genom erfarenhet har kunnat testas just därför få legalitet. Det är alltför vanligt att forskare utan större självrannsakelser låter sig ledas med i denna etnocentriska och självuppfyllande samhällssyn. Man kan inom samhällsvetenskaperna på sin höjd sträcka sig till att erkänna att t. ex. aboriginer och bushmän är lika intelligenta som vi och att de har intressanta och invecklade relationsprinciper men ändå tar man inte steget ut och frågar sig varför de inte "utvecklat" sig på samma sätt som den civiliserade människan. Utdragen till sin yttersta konsekvens innebär aboriginernas, bushmännens och andras utvecklingsmotvilja ett allvarligt ifrågasättande av hela vår civilisation. Detta i sin tur är naturligtvis inte det samma som att påstå att någon speciell samhällsform skulle vara den "rätta".
Ett civilisationskritiskt synsätt behöver dock inte vara de ensamma anomalievargar man kan förledas tro utan ingår i stor skala i den dynamiska smältdegel som civilisationen utgör. Individer, subkulturer och t.o.m. samhällsystem som lever "ocivilisatoriskt" i sina nischer är på samma gång såväl självständiga som influerade. Såväl kännedom som distans.

59

Frågan gäller inte det moraliska berättigandet i den ena eller den andra samhällsformen utan endast inkonsekvensen i betraktelsesättet av dem tillsammans. Vad man i själva verket gör från forskarhåll är att skjuta rasfördomarna ett stycke längre in i forskarjargongen och ur räckhåll för vanligt folk. Man lyckas intala andra och kanske också sig själva att man står över alla fördomar.
En australiensisk aborigin t. ex. med höga ögonbrynsbågar, bred mun och framskjutande hakparti samt iförd ceremoniutstyrsel, kan verka främmande för medeleuropen. Detta trots att man känner till att alla människor tillhör samma art och har samma intelligensgenomsnitt. Innerst inne tycker många ändå att aboriginen representerar en lägre "utvecklingsnivå". Just det faktum att han lever som han gör blir ett indirekt bevis för ett etnocentriskt, kulturevolutionärt betraktelsesätt.
I detta sammanhang kan vi notera att just aboriginernas förfäder faktiskt en gång låg i täten på den tekniska utvecklingen då det gäller redskapsframställning. Att man slutade göra teknologiska innovationer kan t. ex. ha berott på att man redan nått det stadium som gjorde ytterligare förändringar ointressanta. Vi måste komma ihåg att artefakttillverkning alltid hänger samman med kulturella behov. Om kultur är vanor så kan artefakter vara antingen följd eller orsak. I vårt moderna samhälle förorsakar de vanor (vetenskapen ger upphov till teknologi som föder teknik d.v.s. artefakter vilka i sin tur skapar kultur d.v.s. vanor.) och hos vissa samlar/jägarkulturer är de en följd av vanorna (T.ex. vanan att gräva upp rötter som gett upphov till grävkäppen).
Ett annat exempel är fynd i Japan som indikerar världens f.n. äldsta kända keramikframställning. Ändå följdes denna inte av drejskivan förrän relativt sent.

60

UTVIDGADE RESURSBEGÅR

Utvidgat resursbegär är alltså ett kulturarv och inte medfött. Det får relevans utgående från dagens värld och har sina rötter vid tiden för den neolitiska revolutionen. Sannolikt har omställningarna från samlar/jägarkulturer till civilisationsembryon på många platser skett oberoende av varandra. Man får anta att globala klimatomställningar härvidlag haft avgörande betydelse.
Definition av URB: Den del av människans resursbegär som flagrant överskrider resursbehoven och som kan bilda ett kulturarv men inte är genetiskt präglat.
Med utgångspunkt från det ovan sagda verkar det mest relevant att indela samhällsformer enligt följande.
A. Samhällen utan utvidgade resursbegär.(Aboriginerna i Australien samt bushmännen i södra Afrika kan i någon mån antas ha varit representanter för denna grupp under civilisatorisk tid.)
B. Samhällen vilka i olika grader varit/är influerade av utvidgade resursbegär utan att ha anammat civilisatoriska mönster. (Till denna grupp kan de flesta nulevande primitiva samhällen räknas liksom också vissa undergrupper i det civiliserade samhället.)
C. De civiliserade samhällena vilkas dynamik är avhängig utvidgade resursbegär. (B och C kunde ha räknats in under samma rubrik men har här delats upp p.g.a. B:s yttre likheter med grupp A. Gränsen mellan B och C är i praktiken vad man avser med "primitiv".)
A tillhör enligt detta vad jag benämner de statiska/stabila (enligt Lévi?Strauss "kalla" i termodynamisk mening) och B och C de dynamiska/labila (varma) samhällsformerna.
Av dagens primitiva samhällen är det endast några få som med tvekan kan jämföras med de pre?civiliserade samlar/jägarsamhällena utan utvidgat resursbegär. Kulturevolutionära tolkningar leder lätt till sammanblandning av vitt skilda samhällstyper under betäckningen "primitiva".
Etnocentrismen, d.v.s. den perspektivförvrängning som ens kulturella bakgrund och utblicksposition åstadkommer, är kanske det svåraste hindret för den självförståelse som spegling i andra kulturer kunde innebära. Ändå är det just pluralismen i de civiliserade

61

samhällena som kan utgöra en möjlig bas för konstruktiv självkritik. Civilisationerna som fenomen var alltså stationära till sin natur men det är rimligt att anta att deras sociala kraft i första hand spreds av samlare/jägare och andra nomader (11).
På individnivå kan följande uppdelning göras:
a. Individer utan URB med behovsanpassad resursförbrukning.
b. Individer med URB och med behovsanpassad resursförbrukning (t.ex. slavar)
c. Individer med URB och med utvidgad resursförbrukning.
Observera att även om grupp a kan tänkas ha en påtvingad utvidgad konsumtion så är denna inte relevant för ovanstående eftersom kopplingen till begäret saknas.
Den faktiska resurskonsumtionen påverkas ytterligare av population/bärighet d.v.s. ett områdes försörjningsförmåga. Denna kan samhällena som kan utgöra en möjlig bas för konstruktiv självkritik. Civilisationerna som fenomen var alltså stationära till sin natur men det är rimligt att anta att deras sociala kraft i första hand spreds av samlare/jägare och andra nomader (11).
På individnivå kan följande uppdelning göras:
a. Individer utan URB med behovsanpassad resursförbrukning.
b. Individer med URB och med behovsanpassad resursförbrukning (t.ex. slavar)
c. Individer med URB och med utvidgad resursförbrukning.
Observera att även om grupp a kan tänkas ha en påtvingad utvidgad konsumtion så är denna inte relevant för ovanstående eftersom kopplingen till begäret saknas.
Den faktiska resurskonsumtionen påverkas ytterligare av population/bärighet d.v.s. ett områdes försörjningsförmåga. Denna kan fluktuera antingen beroende på förändrat befolkningstryck eller på förändringar i den möjliga uttagsnivån.
I en floddal omgiven av ofruktbara bergssidor kan den förhistoriska människan en längre tid ha bekantat sig med och kanske även, i mindre skala, "odlat" vissa domesticerbara växter. Populationen kan ha varit lagom ur försörjningssynvinkel för samlare/jägare men området kan lätt ha blivit överbefolkat vid t. ex. en bestående översvämning. I ett sådant läge kan det ha varit naturligt att satsa betydligt mer kraft på domesticering och på så sätt öka det möjliga uttaget.
Samspelet mellan förbrukning och bärighet kan åskådliggöras med en ballong med svarta prickar fastsatta på ytan. Om ballongen minskar i volym kommer prickarna att närma sig varandra (bärigheten minskar och populationen går mot överbefolkning trots att folkmängden/antalet prickar är konstant). Om ballongen har oförändrad volym men prickarna växer i storlek (utvidgad individuell förbrukning) får man också snabbt överbelastning. Vidare kan antalet prickar/individer öka i antal och därigenom ytterligare påverka den prickfria ballongytans storlek.
Den omställning den neolitiska revolutionen innebar ledde till oaterkallelig instabilitet p.g.a. de nya sociala fenomen som här såg dagens ljus. Själva basen för sociala relationer förändrades. Inte

62

i

för att man fick sin försörjning på ett i och för sig annat sätt än tidigare utan för att människorna som en följd av denna började behandla varandra annorlunda. Man utvecklade utvidgade resursbegär som en naturlig del i samvaron i motsats till tidigare då resursbegäret inte haft gynnsam jordmån. Den grundläggande orsaken låg i den investering som domesticering innebär.
Den neolitiska revolutionen skedde långsamt över årtusenden men fick på vissa platser och tider accelererande förlopp. Här spelade med största sannolikhet populationstäthet per försörjningsyta samt de geografiska och klimatologiska förhållandena in. Tillgång på domesticerbara växter och djur gav de geografiska positionerna för civilisationsembryona.
Den nya socialstrukturen med bl.a. utvidgat resursbegär fanns bland många människor och bredde ut sig utöver de specialformer därav som blev stadsbildningar och civilisationer. I ett nomadsamhälle kan man mycket väl omfatta utvidgat resursbegär utan att några stads? och statsbildningar uppstår. Det utmärkande för tidiga likaväl som senare civilisationsformer är tunga stationära teknostrukturer.
Samhället utan utvidgat resursbegär saknade de grundläggande drivkrafterna i civiliserade samhällen vilka å sin sida saknade/saknar social stabilitet. Då den stabilitet som utvecklats parallellt med evolutionen fick rytmstörningar p. g. a. utvidgade individuella resursbegår, måste människan skapa "artificiella" stabilisatorer i form av lagstiftning, organisation och krigsmakt. Man kunde tillspetsat säga att lagböckernas utveckling sen Hammurabis tid varit en kapplöpning med civilisationsutvecklingen färgad av de förbfilande makthavarnas särintressen. Ett mångtusenårigt lappverk som aldrig kunnat göras klart.
En cancersvulsts spridning via friskt blod till metastaser kunde vara en fungerande tankemodell för resursbegärets, och samtidigt fast i mindre utsträckning, civilisationernas expansion. Det är alltså viktigt att hålla isär begreppen utvidgat resursbegär (enstaka cancerceller i blodet) och civilisationerna (metastaserna som endast kan uppstå på lämpliga platser).
Teoretiskt kunde man tänka sig att utvidgade resursbegär inte

63

62

hade utvecklats om jordytan och klimatet hade varit konstanta fram till våra dagar. I praktiken är det ändå sannolikt att den utveckling som verkligen skedde i alla fall skulle ha inträffat förr eller senare. Tanken är dock viktig eftersom den sätter fingret på kärnfrågan d.v.s. att en från början svag störning i de sociala sammanhangen senare blommade ut till en global allt uppslukande kulturform där den från början obetydliga drivkraften blivit vårt största hot.
Många har hävdat att det var befolkningsökningen som satte fart på jordbruket men i stället kan man utgå från det faktum att samlar/jägarsamhällena vanligen har låg nativitet och att det sålunda är mer troligt att krympande livsunderlag var den utlösande faktorn för jordbruket som sedan i sin tur genererade befolkningsökningen.
Med den folkmängd jorden nu har är resursförbrukningen en första rangens krisfråga. Inte bara ifråga om resursernas ändlighet utan kanske framförallt i den miljöförstöring som resursernas förbrukningssätt gett upphov till. Denna externa produktionskostnad kan med kvalitativa förbättringar reduceras per enhet men då både befolkningsmängden och individernas resursförbrukningsnivå hela tiden stegras blir ekvationen olöslig.
Endast en globalt samordnad kampanj för resursmedv"eten uppfostran och pedagogik kan ha utsikter att luckra upp det till resursproblematiken korrelerade kulturarvet.

64

KHO1, SAN OCH BANTU

Att det utvidgade resursbegäret spelat en framträdande roll inom civilisationerna är uppenbart. Det intressanta är dess uppkomst och komplexitetsförstärkning vid tiden för de första civilisationsembryona. Denna gräns kan vi närma oss genom att göra jämförelser

mellan nutida samlare/jägare (grupp A ? ociviliserade utan URB) och närstående folk (grupp B ? URB?påverkade men med primitiv/enkel livsföring) samt slutligen grupp C (civiliserade med URB).
Den konventionella uppdelningen av mänskliga samhällsformer i ett historiskt perspektiv brukar inrymma:

0 Det primitiva stadiet då alla var jägare/samlare
(Grupp A enligt URB?definition ovan)
2.) Herde? eller nomadstadiet då man bedrev djurdomesticering
(Grupp A, B eller Q 3 .) Jordbruksstadiet
(Grupp B eller Q 4.) Det civiliserade stadiet
(Grupp Q

. Exempel i ett längre perspektiv från södra Afrikas historia på de tre första konventionella grupperna är San (1) och KhoPfolken

(2) samt bantuerna (3). Samtliga är naturligtvis förefintliga i allt snabbare takt även i grupp 4 men exemplifieringen gäller ej dessa. I URB?systernatik får San representera grupp A (ociviliserade utan

URB), Khoi grupp B (URB?påverkade men med primitiv/enkel livsföring) samt bantuerna grupp C (civiliserade).

65


Yttre likheter kan ibland ge upphov till felaktig fixering vid marginalfenomen. Individer eller grupper i kulturmarginalerna felkategoriseras p.g.a. observatörens (klassifikatörens) ofullständiga tolkning. En "bushman" är en "bushman" och rapporteras som en sådan så länge han uppfyller de i rapportörens hjärna uppställda minimikraven för en sådan.
Så vet vi t.ex. i dag att San?folken som fungerande samlar/jägarsamhällen är fredliga och att bandmedlemmarnas etik effektivt förhindrar våld. Den svaga hierarkin och den lösa organisationen i San?samhällena utgör sämsta tänkbara underlag för t. ex. organiserad krigföring ur såväl socialpsykologisk som militärstrategisk synvinkel. Ändå finns det många rapporteringar genom historien om vildsinta och mot människor vapenförande bushmen. Enligt mitt sätt att se det utesluter själva innehållet i dylika rapporter att det skulle ha varit fråga om San?individer. Möjligen utstötta "eremiterande" före detta San?medlemmar.
Före den vidare framställningen vill jag komma med en parentes om begreppet eremit. En eremit är en person som ställt sig eller blivit ställd utanför det samhälle som avlat henne. Eremiten undkommer människornas ondska genom att alla band klipps av. I denna handling är eremiten dock inte lika konsekvent som självmördaren som inte nöjer sig med att utplåna andras ondska utan även vill slippa det onda i sig själv.
I det ursprungliga samlar/jägarsarnhället d.v.s. den harmoniska samhällsform som automatiskt producerades av ingredienserna biologiska egenskaper, tillräckligt fdrsörjningsunderlag och ett kontinuerligt, oavbrutet kulturarv, fanns inga eremiter i strikt mening även om det förmodligen hände att sjuka eller döende drog sig undan. Naturligtvis har det även i förhistorien förekommit 99störda" samhällsformer men så länge civilisationspremisserna uteblev satte de ringa spår och gav föga utrymme för utvidgat resursbegär. Däremot kunde de uppvisa andra mindre trevliga sidor som en följd av obalansen.
Under historisk tid har eremiterandet varit på stark frammarsch

66

och i dagens pluralistiska urbankultur är det vanligare än någonsin. Den moderna eremiten är inte alltid fullt medveten om sin sociala position. Detta hänger samman med upplösningstendenserna i det pluralistiska samhället samt den pseudosocialitet som är en av dess följder. Denna yttrar sig i mellan?mänskliga relationer med svagt varaktighetsskydd. En arbetsplats kan innebära täta och långa relationer men saknar den trygga och säkrade samhörighetskänsla som familj och stam kan ge. Arbetstagaren eller företagaren är påtagligt medveten om de bräckliga band som håller samman relationerna på en arbetsplats. Denna pseudosocialitet har p.g.a. familje? och stamtraditionens minskade betydelse i det pluralistiska samhället smittat av sig på människors relationsmönster även utanför arbetsplatserna. Bakdörren i relationen står hela tiden på glänt för att hålla flyktvägen öppen och detta påverkar i sin tur relationens kvalitet. I San?kulturen finns det också möjlighet att gå ut bakvägen (Lex. genom att flytta till släktingar i en annan by) men denna utväg finns inte medvetet där utan aktiveras endast vid uppenbart behov. Man spekulerar inte i reträtt.
Eremiterandet är i sig ett uttryck för avsaknaden av fungerande samhällsstruktur och social ordning i den form vi funnit hos Lex. samlare/jägare som San.

Föreställningen om "den gode vilden" och "människans ursprungliga livsform" får förmodligen fortfarande mången antropolog att se rött efter de många gånger naiva och romantiska idealiseringar som förekommit i kolonialismens kölvatten. I resonemanget kring URB är det dock oundvikligt att ånyo konfronteras med dessa begrepp. Det står nämligen klart att investering i materiella tillgångar d.v.s. ägande, tillsammans med stationärt boende, har avgörande och djupgående inflytande på samhällsprocesserna och i slutändan på hela samhällssystemet. Det är också den vägen den civiliserade människan gått och utgångsläget har alltså varit samlar/jägarsamhället i någon form. Frågan gäller m.a.o.: Finns det i dagens värld påvisbara rester av denna sociala "urmiliC och

67

I i

i

i i
~ i

I i
l

l I

hur kan vi särskilja denna från alla övriga? Hur ser dessa rester ut? Vilka metoder står till buds för deras identifiering?
Förutom redan skisserade infallsvinklar är mänsklig altruism, uppfattad som en grundläggande egenskap, en användbar nyckel för samhällsstudier. Även om altruismen i debatten lever på sparlåga visar t. ex. samlar/jägarsamhällena många gånger att viljan att stödja och hjälpa sina medmänniskor utgör en grundpelare i fungerande samhälsstrukturer. Om 1900?talets icke?aggressiva samlare/ jägare i någon mån kan antas representera vanligt förekommande pre?civiliserade samhällen är altruismen i denna form alltså ett förhistoriskt kulturellt arv vars rötter förmodligen ligger djupt nedgrävda i vår arvsmassa.
Det finns ett antal nulevande primitiva folkslag som går under benämningen jägare/samlare (Av någon anledning är det kutym att sätta ordet jägare först trots att samlandet normalt står för merparten av födan. Själv har jag valt att kalla dem samlare/j ägare) men bortsett från sättet att skaffa födan har dessa samhällen stora inbördes olikheter. Så stora faktiskt att man bland dessa grupper kan finna såväl ursprungliga icke?materialistiska helt självförsörjande system som rena handelskulturer lydande under moderna marknadslagar. Alltså bägge ändarna i den civilisatoriska utvecklingskedjan.
Inom antropologin och etnografin har man under senare tid talat mycket om hur det ena "rena" naturfolket efter det andra visat sig vara länkar i gamla försörjningskedjor samt hur de t.o.m. i många fall tidigare antas ha varit bönder. Vad som i denna "den gode vilden"?syndromets motreaktion tydligen ofta glöms bort eller skjuts undan är det faktum att det finns en bortre gräns även för bönder och att denna gräns utvecklingshistoriskt inte ligger särskilt

långt borta.

För att något belysa det ovan sagda vill jag göra några j ämförelser mellan samlande/jagande San?folk och boskapshållande KhoP folk samt de numera numerärt överlägsna jordbrukande bantuerna.

68

Jag hoppas läsaren för exemplets skull godtar denna stereotypa
indelning.
I begreppet San inryms de tre grupperna !Kung, !Xu och G! wi vilka alla har egna närbesläktade men självständiga språk. Av dessa grupper är det GM som kan antas stå närmast det klassiska samlar/jägarsamhället även om egentligen inga grupper i dag återfinns i de kulturmönster som förekom ännu på 50?60?talet.
En uppskattning av de traditionella egenskaperna i kulturmönstret hos San (konventionellt grupp 1, URB?grupp A) inkluderar frånvaro av domesticering, lös sammanhållning, ofixerad, icke hierarkisk beslutsordning samt i det närmaste obefintlig materiell status (undantag utgör t.ex. jaktvapen och byten före den oundvikliga fördelningen).
Patricia Draper har i anslutning till "The Harvard !Kung Bushmen Study Project" gjort en undersökning om skillnader i könsroller hos kringvandrande klassiska samlar/jägargrupper och stationära "mångsysslande" !Kung grupper. Hon fann då bl.a. I Ithat !Kung society may be the least sexist of any we have experienced" samt att detta märks genom "women's subsistence contribution and the control women retain over the food they have gathered, the lack of rigidity in sex?typing of many adult activities including domestic chores and aspects of child socialization; the cultural sanction against physical expression of aggression; the smaller group size; and the nature of the settlement pattern. " Hon noterar vidare att 7 ' authoritarian behavior is avoided by adults of both sexes. " Alla dessa egenskaper naggades enligt Draper i kanten hos de stationära

grupperna.
En pionjär då det gällde att påvisa hur lite arbete som Sansamlar/jägarna lade ner på födoanskaffning och boende var Richard Lee som 1963 studerade den bland antropologer numera välkända Dobe Base Camp 12. Han levde med dem, noterade metodiskt allt han såg, mätte och vägde såväl mat som människor, tog tid på allt de gjorde och resultatet av hans, och senare även andras arbeten kan sammanfattas i Marshal Sahlins ord: '1f the affluent society is one where all the people's material wants are easily satisfied this is the first affluent society." Han fortsatte: "The human condi?

69

tion must keep man the prisoner at hard labor of a perpetual disparity between his unlimited wants and his insufficient means... " och vidare "There is (instead) a road to affluence, departing from premises... that human wants are few, and technical means unchanging but on the whole adequate."
I mitten av 70?talet kunde bl.a. Diane Gelburd konstatera att bushmännens liv i Dobe hade ändrat karaktär sedan Richard Lee's fältstudier. Hyddorna var byggda av lera istället för av gräs och stod längre ifrån varandra. En del fick dörrar i takt med att de fylldes med personliga ägodelar. Man byggde stängsel för djuren som man nu införskaffat. Likadant var det med benresterna som tidigare enbart bestått av lämningar från vilda djur men 1976 till 80 % bestod av benrester från domesticerade djur.
Samtidigt skedde förändringar i de interna sociala relationerna. Fördelning av tillgångar minskade och formerna för t.ex. äktenskap komplicerades p.g.a. nya, förut okända problem kring egendomsfrågor.
"What explains the shattering of this society"? frågade sig John Yellen från The National Science Foundation anthropology program. Han fortsätter: " It hasn't been a direct force ? a war, the ravages of disease... " och svarar slutligen: '1t is the internal conflicts, the tensions, the inconsistencies, the impossibility of reconciling such different views of the world."
Till detta kan tilläggas att Khoi och San har levt i flera tusen år sida vid sida utan att de samlande/jagande San blivit boskapshållare. Dessutom har de jordbrukande ochboskapsskötande Bantufolken för åtminstone 500 år sedan invaderat Khoisan?folkens traditionella marker.
Det är alltså något mer som skall till för att knäcka ryggraden på ett typiskt San?samhälle. Handlar det om en kritisk punkt för försörjningsunderlag/befolkningsstorlek? Finns det en nedre gräns för antalet individer i en fungerande samlar/jägarkultur? I vilket skede exakt bryts det sociala immunförsvaret gentemot utvidgade resursbegär ner?
Oavsett om det finns en kritisk punkt eller om det är fråga om en långsamt ökande spänning som efter hand får det ena fästet efter

70

I

det andra att ge efter så ser vi här uppkomsten av den spricka mellan kulturformer där det utvidgande resursbegäret med varierande framgång slagit rot.